Debatt: Pandemin måste höja kulturens värde

Coronaviruset har utmanat våra föreställningar om världen som vi känner den. Vi står nu inför en stor omställning och behöver reflektera över vad vi värderar i våra liv. Debatten om kulturens värde, och framför allt kulturarbetarens värde, har satts i fokus. I sociala medier fylls flöden av kulturutövare som sjunger, dansar och spelar men också av “vanligt folk” som stampar takten på balkonger.

Idag livnär sig cirka fem procent av Sveriges befolkning på kulturnäringen varav 85 procent är frilansande. Vi möter dem på våra bibliotek, inom filmbranschen, genom musiken, i designstudios, på arkitektkontor - ja, överallt. Viruset har utan pardon drabbat majoriteten av dem. Genom sjukdom, inställda gig eller förlorade framtida kontrakt. Det är viktigt att veta att den som är frilans, egen företagare, står utanför samhällets skyddsnät. Ett exempel är rätten till försörjningsstöd, som du inte kan få om du är egenföretagare. Men varför värderas inte kulturen och kulturarbetaren högre?

Kultur har ur ett historiskt perspektiv setts som något extravagant, något som är grädden på moset. En, av flera, förklaringar är att kulturens värde spänner över många plan och ibland är svåra att se direkta effekter av. Docent Klas Grinell hänvisar i rapporten Kulturens värde och sociala effekter (Göteborgs Stad, 2020) till studier som visar att “barn som läser och deltar i kulturella verksamheter genom livet är mer benägna att engagera sig i samhället”.

Den eventuellt mätbara effekten av barnens läsande sker alltså många år senare när barnet har blivit äldre eller kanske till och med vuxen. Det kanske inte heller är inom kulturområdet som den eftersökta effekten kan ses utan istället inom helt andra områden som socialtjänst eller i rättsväsendet. Kultur verkar således på många politiska områden. Det ligger i kulturens natur att du som konsument köper något utan att i förväg veta vad värdet eller effekten blir. Du kan inte veta vad du tycker om en film eller eller en pjäs innan du sett den. Principen är densamma inom alla kulturyttringar. Du kan inte mäta effekterna av kreativiteten under arbetets gång utan i bästa fall efter, ibland långt efter och ibland uteblir effekterna helt.

Bakom den kultur som du konsumerar finns en producent som vanligen lever under usla villkor. Nina Björk ställer sig frågan Hur fri är egentligen gigarbetaren? (Dagens ETC 20200412) och vi kan inte annat än att undra detsamma. För de allra flesta kulturarbetare lever med den ständiga oron för när nästa gig kommer. När då en oväntad förutsättning lik en pandemi ställer allt, ja, hela tillvaron på kant, då kommer inte nästa gig.  Den eventuella frihet som kulturarbetaren har är nära sammankopplad med ångest och oro. Inte bara när det pågår en pandemi, utan alla dagar i veckan. För många är det i det långa loppet orimligt och ofta även omöjligt att fortsätta som konstnärer när livet förändras. Ett barn som föds. En separation. En sjukdom. En ålderdom.

Just nu får anrika kulturscener stänga sin verksamhet, filmproduktioner pausas, spelningar på ålderdomshem ställs in, biograferna är sedan länge stängda.

Vi miljöpartister har länge arbetat för att stärka kulturarbetarnas villkor men vi måste göra mer. Ingen kunde förutse den pandemi vi nu har men vi kan använda den som en drivkraft i att skapa ett bättre samhälle med en ännu starkare kulturpolitik. Skyddsnäten måste stärkas, villkoren måste förändras och framför allt måste kulturens värde höjas.