Debatt: Pandemin kommer inte ensam att rädda facken

Före coronaviruspandemin upplevde västvärlden en kraftig nedgång i graden av facklig anslutning. Även Sverige upplevde nedgången, och fenomenet har varit särskilt vanligt bland unga arbetare. Enligt arbetskraftsundersökningarna har den fackliga anslutningen bland unga svenskar i åldrarna 16–24 minskat med 27 procentenheter mellan 1990 och 2019, att jämföra med den totala befolkningen i Sverige, 16–64 år, vars fackliga anslutning har minskat med 13 procentenheter under samma period. Detta följer ett mönster att unga avstår från att gå med i facken på en oproportionerligt hög nivå.

En vanlig tanke är att unga genom åren har utvecklat negativa attityder till facken, men enligt en undersökning av Ungdomsbarometern har ungas attityder till facken fortsatt varit positiva. 71 procent av Sveriges unga ansåg att principen med facken var positiv år 1997, och 72 procent hade samma positiva attityder under 2019, trots att den fackliga anslutningsgraden bland unga alltså minskat under de senaste 25 åren. Däremot tyder det på att positiva attityder till facken har en lägre påverkan på ungas beslut att gå med i facken över tid, enligt min senaste undersökning baserad på data från SOM-institutet. Detta fäster uppmärksamheten på att det kan finnas andra orsaker till nedgången.

Otrygga visstidsanställningar och arbeten inom gig-ekonomin har ökat de senaste åren och dessa anställningar, som främst innehas av unga och utlandsfödda, kännetecknas ofta av okonventionella arbetsförhållanden, såsom ensamma arbetsskift, nattskift, och spridda arbetsplatser. Dessa relativt nya ökningar av okonventionella anställningsformer kan försvaga känslan av anknytning till arbetsplatsen, något som professorn Anders Kjellberg kännetecknar som ”ofrivillig, strukturell individualism”. Detta kan i sin tur negativt påverka ungas möjligheter att gå med i facken eftersom den personliga kontakten med lokala fackrepresentanter kan gå förlorad.

Men de inledande stadierna av coronaviruspandemin har förändrat den negativa trenden för facklig anslutning. Redan i mars fick facken tusentals nya medlemmar och ökningar i medlemskap kan även ses i Belgien och Storbritannien. Detta kan få en att tro att pandemin har varit gynnsam för fackens rekryteringsverksamhet, men dessa medlemstillskott bör inte firas alltför tidigt. Före pandemin kunde fackföreningarna ha ökat sina ansträngningar för att uppnå en personlig kontakt med svåråtkomliga arbetare. Men social distansering försvårar rekrytering av nya medlemmar på lokal nivå, och hemarbete verkar vara här för att stanna för många yrken.

För arbetare inom gig-ekonomin är dock hemarbete omöjligt, och social distansering bara möjlig i den mån arbetet tillåter det. Det är just därför som det krävs att facken tar kampen för dessa arbetare, och ser till att kollektivavtal implementeras. Detta är inte bara gynnsamt för arbetarna, men även ett steg framåt för att skydda den svenska modellen. Det räcker inte heller med telefonrekrytering, som ofta förknippas med telefonförsäljning, eller opersonliga e-postmeddelanden för att rekrytera nya medlemmar, utan det krävs en bredare sammansättning av rekryterare vad gäller ålder och bakgrund för att kunna nå ut till arbetare, särskilt unga och utlandsfödda arbetare. I fortsättningen bör även pandemins påverkan på individers möjligheter att gå med i facken undersökas ytterligare, och fler nytänkande lösningar bör välkomnas för att kunna rädda facken, skydda den svenska modellen, och ta vara på kollektivismen.

Debatten är baserad på Charles Jeganehs masteruppsats ”Youth unionisation in decline: increasing negative attitudes towards the union or a growing involuntary structural individualism?”