Debatt: Pandemin – en chans att ta tag i barns psykiska ohälsa

Över 60 procent av barn mellan 4 och 12 år är oroliga för att en släkting ska bli sjuk eller dö av covid-19, enligt undersökningen ”Barn och ungas röster om corona” som Uppsala universitet och Länsförsäkringar genomfört. I Frälsningsarméns barnverksamhet och genom podcasten Kylskåpsradion får vi också ta del av barnens funderingar och under våren har vi fått många frågor kring döden. ”Jag är rädd att jag ska få det med och smitta mamma som smittar mormor och mormor ska smitta morfar och jag är jätterädd för att de ska dö av det”, skriver till exempel en nioårig flicka.

Samtalet med vuxna är viktigt för att möta barnens frågor och oro. Trygghet uppnås genom sann information och någon att prata med. Är vi vuxna redo att ta de djupa samtalen med barnen? Döden är en av de frågor som vi ofta har svårt att prata om och ibland kan det vara tuffare för barnen att prata om existentiella frågor hemma vid köksbordet än med någon utanför familjen. Då är det extra viktigt att det finns vuxna i skolan och i andra sammanhang som kan de kan prata med.

Tänk om vi skulle sätta barns existentiella hälsa på tapeten och ta barnkonventionens ”barns rätt till andlig utveckling” på allvar. Skulle Sveriges växande psykiska ohälsa bland unga vända? Jag tror det.

Otippat nog verkar det vara just en pandemi som behövs för att de större frågorna ska få komma upp till ytan och ta plats. Jag hoppas få se ett ökat fokus på den existentiella hälsan, då jag tydligt sett hur den påverkar livet för barn och ungdomar. Tron på något större – att jag är skapad och har ett syfte, inte till av en slump, att jag är älskad och värdefull, aldrig ensam – ger en grund för en trygg generation.

När livet flyter utan motstånd avfärdar vi ofta tanken på något större än oss själva, ”vi klarar oss ju så bra på egen hand”. När världen skakar och livet inte är så enkelt, som nu under coronapandemin, börjar vi fundera på de djupare, existentiella frågorna. Det är något som jag märkt av i min tjänst. Plötsligt vill fler boka in samtal, även för sina barn, i kyrkan. Här pratar vi gärna om de stora frågorna – mening, syfte, hopp, framtidstro, död och hittar svaren i ”något som är större än oss själva”, Gud. Finns det plats för existentiella frågor även i skolan? Kan skolan bli en plats för andlig utveckling, i stället för en plats där många döljer sin tro av rädsla för att bli förlöjligade*.

Vi vuxna behöver inte låtsas som om vi vet allt när vi pratar med barnen, vi behöver inte ha svar på alla frågor.

Barnens oro i samband med covid-19 bör tas på största allvar. Samtidigt är pandemin en möjlighet att ha djupa existentiella samtal med barn och unga om viktiga saker i livet. Jag hoppas att skolan också ska kunna bli en plats där dessa samtal äger rum. Dags att bli modiga och våga ta snacket som når inunder ytan om vi vill se en förändring i den växande psykiska ohälsan bland unga. Fråga – och ta dig tid att lyssna.

* Rapporten ”Unga troende i samhället” visar att 60 procent av kristna elever upplever att de är kränkta, 25 procent av sina lärare.