Opinion
Debatt: Palestinagruppernas hets mot Israel hinder för fred
Demonstranter beskjuts med vattenkanoner av israelisk polis utanför landets parlament den 24 juli. Under sommaren har människor i Israel samlats för att protestera mot både Netanyahus juridiska reform och dödligt våld mot palestinier.
Bild: Ohad Zwigenberg/TTDagens ETC
I två artiklar (12/6 och 7/7) debatterar Gunnar Olofsson Israel/Palestina-konflikten. Budskapet är att konflikten ska trappas upp mot Israel eftersom västvärlden anses vara omedvetna och tysta. I själva verket är konflikten en av de mest välkända i världen.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Det är också uppenbart att den ensidigt Israelkritiska taktiken inte fungerar. Vänstern måste lära sig av sina misstag, både för palestiniernas skull och för en solidaritet med världens enda judiska stat.
Många i vänstern har en helt orealistisk syn på Israel/Palestina. Flera undersökningar har visat hur ickejudar i allmänhet tycker att Israel är det största hotet mot världsfred. Andra visar på hur många tror att Israel/Palestina-konflikten skulle vara den blodigaste konflikten i världen.
Palmecentrets tidigare generalsekreterare Thomas Hammarberg har nyligen argumenterat för att konflikten, med sina för tillfället 200–300 dödsfall per år, är mer alarmerande än vad IS krigföring var, eller kriget mellan Iran och Irak (där det dog över en miljon människor). Palestinagruppernas tidigare ordförande Per Gahrton är en annan av de som vill utmåla hur viktig konflikten, som just han valt att specialisera sig på, är – den är enligt honom ”en av samtidens farligaste konflikter”.
Verkligheten är en helt annan. I en annan studie som gjorts framkommer nämligen att konflikten var det minsta kriget i antal dödsoffer – men det som gavs mest spaltmeter i tidningarna. Forskaren Anders Persson visade nyligen i Expressen Kultur att konflikten inte ens definieras som ett krig, detta eftersom det definitionsmässigt kräver att det är minst tusen dödsoffer per år.
Ett annat av de främsta argumenten från propalestinska grupper motbevisar också tesen att omvärlden skulle vara tyst: Att Israel är det land som fördöms mest i FN.
Det är uppenbart att något inte stämmer. Det är två teser som båda är motsatser. Hur skulle omvärlden kunna beskrivas som ”tyst” när det är den mest omskrivna konflikten och den med mest engagemang både i vänstern och i FN? Och hur skulle konflikten kunna vara en av de värsta i världen, samtidigt som den är en av de minst blodiga?
En förklaring till det hetsiga engagemanget handlar om vem den utmålade förövaren är, snarare än konflikten i sig. Det är uppenbart att det gamla hatet mot judar, där judar tillskrevs ansvar för allt dåligt i världen, nu har förts över på Israel. Innan Förintelsen skylldes krig och allmänt elände på judar. I dag är hets mot judar tabu, och hetsen sker istället mot Israel.
Den här demoniserande synen på Israel vill Palestinagrupperna förvärra än mer. Genom att kräva isolering och bojkotter av vanliga israeler vill de styra vår syn på Israel till att bara vara i linje med deras eget narrativ där Israel står i centrum för ondskan i världen.
Daniel Randall har författat en utmärkt bok om antisemitism inom vänstern, Confronting Antisemitism on the Left – Arguments for Socialists. Kritiken mot israelisk politik finns där, men han visar också hur de mest betydelsefulla socialistiska ideologerna samt framför allt Sovjetunionen bidragit med en osund inställning till judar och Israel som märks än i dag. En kamp som utgår från den typen av tankesätt är dömd att misslyckas.
Vänstern behöver istället öka mångfalden i sin förståelse av Israel. Där finns en majoritet som eftersträvar en tvåstatslösning, och de bör snarare lyftas fram än tystas genom bojkotter!
