Debatt: Överväg specialenheter för att motarbeta korruption

Den svenska mutlagstiftningen är komplicerad men det är viktigt att korruptionen beivras effektivt eftersom konsekvenserna annars kan bli ödesdigra. Det är tveksamt om de resurser som finns tillgängliga är tillräckliga för att beivra korruptionen i Sverige på ett effektivt sätt, skriver Thorsten Cars.

Det är svårt att upptäcka korruption, inte ens personal som dagligen arbetar med inköp och försäljning, in- och utbetalningar, projekt och kostnadsställen kan alla gånger urskilja vad som är en muta. Inte heller de som döms för mutbrott är alltid sådana som insåg eller ville inse att det de gjorde var olagligt.

I de korruptionsfall som avslöjas framgår inte sällan att det som betalats under bordet eller erbjudits i form av tjänster och representation är kopplat till något som upplevts som positivt. Det är ofta lätt att inför sig själv och andra rättfärdiga sitt handlande.

”Det är väl bra att hålla viltbeståndet nere, sköta kundrelationerna och se till att framtida projekt diskuteras i trevlig miljö, över en middag med inslag av jakt, underhållning och sportevenemang, det kan väl inte vara fel?”

Oftast kommer kallduschen när någon annan får upp ögonen för allt det där trevliga. Det kan vara en anonym ”visselblåsare” inom företaget eller en anonym tipsare till media som gör att ett helt annat ljus riktas mot det där som kändes så gemytligt och positivt.

Då kan gränsen ha passerats för vad som är tillåtet enligt både företagets interna policy och näringslivets kod, kanske till och med enligt brottsbalkens paragrafer? Det blir stor uppståndelse i press, radio och tv.

Korruptionslagstiftningen – alltså straffbestämmelserna om givande och tagande av muta – är ett av juridikens mest komplicerade områden. Visst finns det uppenbara fall av mutbrott: försäljningschefen i ett företag bjuder inköpschefen i ett kundföretag eller i en kommun på en västindienkryssning för hela familjen under förutsättning att inköpschefen skriver på ett stort kontrakt.

Men i många fall – kanske merparten – är det är svårt att fastställa exakt var gränsen går mellan det som är lagligt och det som är straffbart och om den gränsen har passerats. Det misstänkta förfarandet kanske är lite ”solkigt”, inte riktigt ”juste” eller ”rumsrent”, men är det verkligen straffbart?

Det krävs ofta både juridiskt skarpsinne och stor praktisk erfarenhet av bedömning av korruptionsfall för att ta ställning i ett konkret ärende. Det är viktigt i ett rättssamhälle att ingen oskyldig blir åtalad och dömd men det är också viktigt att lagen tillämpas lika för alla när ett brott har begåtts. Medborgarna måste få kännedom om var gränsen går mellan det lagliga och det olagliga och den gränsen dras ytterst av domstolarna.

Mutbrott är ett av de mest svårupptäckta brotten och det så kallade mörkertalet för den brottstypen är oerhört stort. De bägge parterna, givaren och mottagaren, agerar i regel ytterst diskret och den som drabbas – målsäganden, alltså muttagarens arbetsgivare och/eller givarens konkurrent(er) – känner därför inte till vad som sker och märker kanske inte ens att ett mutbrott har begåtts, annat än indirekt genom att affärerna plötsligt går allt sämre. Ett avslöjande beror mycket ofta på tillfälligheter och sannolikt blir de allra flesta mutbrott aldrig upptäckta.

Antalet anmälda mutbrott är därför mycket litet, ungefär 100 ärenden per år, varav drygt en tredjedel leder till åtal och drygt en tredjedel av dessa till resulterar i en fällande dom. Det innebär att flertalet svenska åklagare och domare sällan eller aldrig får tillfälle att handlägga sådana fall.

Genom Riksenheten mot korruption, som 2003 inrättades inom åklagarorganisationen, och den motsvarande specialenhet som 2012 etablerades vid Rikskriminalpolisen, blir misstänkta mutbrott som upptäcks föremål för utredning och åtal i större utsträckning än tidigare. Men det är tveksamt om de resurser som finns tillgängliga är tillräckliga för att beivra korruptionen i Sverige på ett effektivt sätt.

På domstolssidan existerar ingen specialisering när det gäller korruptionsbrott. Det finns både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar för vissa typer av mål – till exempel miljödomstolar och migrationsdomstolar – och det finns inom större allmänna domstolar avdelningar som är specialiserade på exempelvis familjemål, arbetsrättsliga mål och narkotikabrottmål. Men ingen specialisering existerar när det gäller korruptionsbrott.

Korruptionsmålen skiljer sig från andra brottmål. Det finns ingen målsägande som lidit någon synbar skada. Bara hyllmeter med dokument för att bevisa något som kanske beloppsmässigt inte ses som någon större katastrof.

Åtalade och vittnen vill sällan prata och svara på frågor. Många gånger består åklagarens bevisning av en kedja pusselbitar som sammantagna ger en noggrann och erfaren bedömare en sådan övertygande bild av vad som skett att åtalet kan anses bortom varje tvivel styrkt och att den åtalade ska dömas för mutbrott.

Korruptionsbrott kanske inte verkar lika allvarliga, farliga och motbjudande som exempelvis våldsbrott. Men på sikt kan de visa sig ännu farligare: den sunda konkurrensen inom näringslivet rubbas, offentliga tjänstemän missbrukar sin ställning och sitt inflytande, förtroendet för rättstaten hotas och i förlängningen står demokratin på spel. Sådan är situationen på många håll i världen i dag. Korruptionen är ett smygande gift som ständigt måste motarbetas.

Den lilla domstolspraxis som finns på det här rättsområdet är spretig och motstridig. Det är svårt för både jurister och allmänhet att få klarhet i var gränserna går mellan vad som bara är olämpligt och vad som är straffbart.

Det förefaller därför vara hög tid att överväga om inte mål om mutbrott åtminstone i tingsrätterna i våra större städer bör handläggas av en särskild avdelning där domarna kan förvärva erfarenhet av och sakkunskap i de komplexa rätts- och bevisfrågor som förekommer i dessa mål. På så sätt skulle en mera enhetlig rättspraxis kunna skapas.

För allmänhetens tilltro till rättsstaten är det grundläggande att lika fall behandlas lika och att brott verkligen beivras. Det är därför olyckligt när en före detta ordförande i Högsta domstolen, landets högste domare – innan förundersökning ens påbörjats och än mindre åklagare fattat beslut i åtalsfrågan – offentligen kategoriskt uttalar, som nyligen skedde i den av SCA själv initierade granskningsrapporten, att inga mutbrott begåtts. Finns det inte risk för att åklagare, oavsett bevisläget, kan känna tvekan inför att åtala och att domare i en eventuellt kommande rättegång påverkas att frikänna?