Debatt: Övergreppen var många – det behövs en vitbok

Under detta år har vi upprepade gånger tagit del av funktionsrättsrörelsens krav på en ursäkt för övergreppen på Vipeholm, länge en av Sveriges största anstalter för människor med normbrytande funktionalitet. Feministiskt ini­tiativ ställer sig självklart bakom kravet på ursäkt. Men vi vill gå ett steg längre och se en vitbok som dels kartlägger de systematiska övergreppen som skett genom historien och dels belyser vilka effekter den synen på människor med normbrytande funktionalitet fortfarande har i dagens samhälle.

Vipeholm var en av många institutioner av sitt slag i Sverige. Familjer som fick barn med normbrytande funktionalitet uppmanades att lämna bort barnet, glömma det och skaffa friska barn. De som ville behålla sina barn blev ofta tvungna att skicka iväg sina barn till institutioner eftersom det kunde vara enda möjligheten för barnen att få en utbildning efter­ som skolplikten inte gällde dem. Rörelsehindrade barn var sist med att få skolplikt 1962.

Institutionerna erbjöd skolgång till barn som ansågs “bildbara” men tanken med institutioner var också att gömma undan, både barn och vuxna. Där genomfördes medicinska experiment. Förutom experiment var situationen på institutionerna fruktansvärd i övrigt och det var inte ovanligt att barn svalts till döds. Kropparna från människorna som avlidit på institution skickades ofta för att användas till obduktion i läkar­utbildning och forskning, eller begravdes på institutionens kyrko­gårdar. Det har hittats massgravar och nyligen, också okända gravar, vid institutioner.

Att detta kunde ske berodde dels på den människosyn som rådde men också på att institu­tioner låg långt från hemmet. De boendes familjer visste helt enkelt inte hur livet på institution såg ut – och än mindre folk i allmän­het. Rasbiologins tankegångar var vid samma tid en del av hur det svenska samhället formades. Till­sammans med rasism var funko­fobin en del i de tankegångar som rådde under den tid då vi byggde folkhemmet för, inte alla, utan för alla som ansågs passa in.

Många institutioner är öppna än idag men mycket är annor­lunda, inte minst att de kallas gruppbostäder och andra moderna begrepp. På 70­-talet började värde­ ringarna skifta och processen med avinstitutionalisering påbörjades. De flesta institutionerna avvecklades i syfte att bättre inkludera människor med normbrytande funktionalitet i samhället, deras liv skulle “normaliseras”.

Sedan på 90-­talet kom LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, med bland annat personlig assistans – en riktig gamechanger som gick bort­ om normaliseringsprincipen och skulle tillförsäkra goda levnads­villkor och “ett liv som andra”.

På 00-­talet kom krav på till­ gänglighet och ratificering av FN:s funktionsrättskonvention. Att samhället ansett att människor med normbrytande funktionalitet ska vara en del av samhället och ska få leva ett liv som andra är allt­ så väldigt nytt. Hittills i historien har de varit “de andra”.

När vi ser på hur det är idag ser vi att människor med normbrytande funktionalitet fortfarande är “de andra” på många sätt, även om normerna för vem som inte passar in är annorlunda. Att ha epilepsi räknas knappt som annorlunda idag men förr innebar det ett liv på institution. Sterilisering av människor med normbrytande funktionalitet var vanligt fram till 70-­talet och har alltså upphört men, just nu pågår ett rättsfall där en döv kvinna nekats IVF-­behand­ling på grund av att hon är döv. Synen på henne, som gör att hon nekas är densamma som förr.

Synsätten och funkofobin lever kvar, på alla nivåer, från den politiska till den mellanmänskliga. Vi ser det när myndigheter gång efter gång använder sig av förnedrande arbetsmetoder som tidtagning av toalettbesök inför bedömning av assistansbehov, när otillgängliga platser och byggnader fortfaran­ de byggs trots att tillgänglighet sedan över ett decennium finns reglerat i lagstiftning och regel­verk, men trumfas av ekonomiska incitament. Ofta avfärdas funko­fobi eller orimliga beslut som tillfälligheter när de i själva verket är en del av ett mönster.

En anledning till det är att vi inte har tillgång till och känne­dom om den delen av vår histo­ria. Därför kräver Feministiskt initiativ en vitbok över historien – ur personer med normbrytande funktionalitets perspektiv. Genom att skriva, och lyfta fram, gruppens historia, med den diskriminering och de övergrepp den utsatts för av staten och samhället vill vi också skapa förståelse för grup­pens situation idag. Det behöver belysas hur de stereotypa och fördomsfulla synsätten fortfaran­de lever kvar och påverkar livet för människor med normbrytande funktionalitet, eftersom synsät­ten lever kvar i dagens politik, i myndighetsutövning och i all­männa attityder och värderingar.

Att sprida, och erkänna, denna kunskap, gör det möjligt att känna igen dessa synsätt och funkofoba strukturer på både strukturell och mellanmänsklig nivå och bereda väg för upprättelse. Medvetenhet om historien är också en viktig del i att kunna vända utvecklingen och politiken för att bygga ett jämställt och jämlikt samhälle för alla människor oavsett funktio­nalitet.