Debatten om biobränslen är ofta förvirrande och argumentationen tycks inte sällan gå i cirklar.

En avgörande omständighet att ta hänsyn till i diskussionen handlar om hur lång tid det tar för olika sorters skoglig biomassa som förbränns i värme- och kraftanläggningar att uppnå klimatfördelar jämfört med fossila bränslealternativ. Det är detta som kallas återbetalningstiden för den koldioxid som släpps ut.

Ett flertal studier berör detta. Agostini-studien (2014) utgör ett bra exempel, och den stöds av andra studier som vi hänvisar till i våra vetenskapliga artiklar, som Stephenson och MacKay (2014), Ricardo (2016), och Sterman et al. (2018).

I dessa studier presenteras några allmänna riktlinjer för vilken återbetalningstid som kan gälla i olika fall.

Men precis som JRC-rapporten visar är de fall där klimatfördelar – jämfört med fossila bränslen – kan uppnås på kortare tid än 30 år begränsade till vissa specifika typer av skogsrester, som mindre kvistar och grenar från barrträd.

Och även i dessa fall medför förbränning negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden.

Biobränsleindustrin kan mycket väl diskutera tillförlitligheten hos enskilda studier, och deras flexibilitet när det gäller hur de kategoriserar sina råvaror är också stor. Begrepp som ”gallringar”, ”rester” och ”lågvärdigt virke” förekommer ofta, även när stamved eller hela träd kan vara inblandade. Det komplicerar saken ytterligare, och gör att debatten snabbt urartar till ett förvirrande cirkelresonemang.

Vad EASAC har försökt att göra är att skära igenom ”dimridån” och föreslå ett enkelt koncept, nämligen att tekniker som får stora subventioner för att mildra klimatförändringarna faktiskt också kan visa att utsläppen minskar – och när de minskar! Om det sker inom 30 år eller 130 år är en akademisk fråga – i båda fallen är det för lång tid för att rättfärdiga subventioner. Vi hävdar att det är oacceptabelt att energi som klassas som ”förnybar” faktiskt ökar koldioxidnivån i atmosfären under en längre tidsperiod än den vi har på oss för att hålla uppvärmningen inom 1,5–2-gradersgränsen i enlighet med Parisavtalet. Det är därför vi förordar återbetalningstider för koldioxid på högst 10–20 år.

Vi frågar helt enkelt om det är rimligt att använda begränsade offentliga medel för förnybar energi till en teknik som ökar atmosfärens koldioxidnivåer utöver denna period.

Vi har föreslagit att anläggningar som erhåller offentliga subventioner ska vara skyldiga att beräkna den återbetalningstid som är aktuell i deras specifika kombination av råvara och användningsområde, och att subventionerna bör vara villkorade och begränsas till verksamheter med kort återbetalningstid.

Beräkningarna måste utföras av oberoende experter och bygga på exakta uppskattningar av koldioxidutsläppen i hela försörjningskedjan, inklusive utsläppen som sker vid förbränningen. Uppskattningarna ska sedan jämföras med hur stora utsläppen hade varit med fossila bränslen. Det finns många exempel på hur man gör detta i den vetenskapliga litteraturen.

Det är möjligt att sådana krav på bevisning skulle vara svåra att uppfylla för storskaliga anläggningar som använder importerade biopellets, och därmed innebära ett existentiellt hot mot vissa affärsmodeller. Det här kan vara en orsak till att vi har mött så stark kritik från branschen.

Just nu studerar EASAC också hur klimatförändringarna påverkar havssystemen, vilket bland annat inkluderar det växande problemet med försurning. Medan förnybar energi, som sol och vind, innebär noll utsläpp när den är i drift kommer energi från biomassa att öka koldioxidhalten i atmosfären (tills återbetalningstiden är över) och därmed fortsätta att bidra till havsförsurningen. Det är ytterligare en nackdel med bioenergi som bör avspeglas i regelverket.