Debatt: Onyanserat om Saudikrisen

Kännedom om islam är oerhört viktigt om man önskar opponera sig mot förhållandena i Mellanöstern. Samtidigt som vi ska vara tydliga med att lyfta fram missförhållanden måste kritiken nyanseras, skriver imamen Kashif Virk med anledning av debatten om Saudikrisen.

Under den senaste tiden har den så kallade Saudikrisen varit ett mycket hett diskussionsämne i media. Avslöjanden har bland annat framvisat stora brister i hur utrikesdepartementet behandlat relationerna med Saudiarabien. Uttalanden har varit motstridiga och förvirrande. Å ena sidan har man öppet kritiserat Saudiarabiens rättssystem och brister i tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. Men samtidigt har man menat att handel och kontakter med länder som inte är demokratier är ett sätt att förespråka mänskliga rättigheter. Detta konstaterade bland annat näringsminister Mikael Damberg.

Men den senare tidens avslöjanden har även visat brister i kommunikationen med Saudi­arabien. Saudierna har klagat på att det från Sveriges sida förekommit perioder av tystnad och brist på information.

Saudiarabien markerade tydligt sitt missnöje genom att ställa in Margot Wallströms tal vid Arabförbundets möte i Kairo den 9:e mars. Relationerna med arabvärlden har därefter försämrats dag för dag.

En kritik som riktats från arabländerna är att Margot Wallströms uttalanden varit anti-islamiska. Även i den påföljande diskussionen har det diskuterats om islam behöver reformeras och moderniseras. Begrepp som fundamentalism, radikalisering och jihadism har varit vanligt förekommande i debatten, och man har hänvisat muslimers agerande till sharialagar från profetens tid.

Under dessa omständigheter anser jag det vara viktigt att som muslimsk företrädare klargöra vissa saker.

För det första är det muslimska stater – inte islam – som behöver reformeras och moderniseras. De rådande statsskicken i vissa muslimska länder är en fruktansvärd förvrängning av islams läror. Ett tydligt exempel på detta är det utbredda enväldet och nepotismen. I Koranen står det tydligt att ledarna av ett land ska utses med folkets samtycke (4:58), och att makten ska tillämpas i samråd med befolkningen (42:38). Denna grundläggande princip är frånvarande i stora delar av Mellanöstern.

När det gäller yttrande- och religionsfrihet finns det klara direktiv från islams historia. När profeten Muhammad (frid vare med honom) migrerade till Medina blev han utnämnd av stadens befolkning – muslimer, judar och avgudadyrkare – till den högste ledaren. Företrädare från de olika folkgrupperna skrev då under en gemensam pakt (Medinapakten) om att de skulle leva tillsammans i fred. Alla skulle ha rätt till att utöva och efterleva sin tro. Man skulle även försvara staden tillsammans mot eventuella angripare. Diskussion om politik, religion och andra sociala ämnen var vanligt förekommande folkgrupper emellan.

Att det ser annorlunda ut i dagens Mellanöstern kan alltså med rätta kritiseras. Missförhållanden måste lyftas fram på ett tydligt sätt. Men samtidigt måste myndigheter i Sverige studera islam mer ingående för att kunna nyansera sin kritik. Annars finns det risk för att man anses vara antimuslimsk i sitt ställningstagande.

Man måste även vara beredd på att Sverige också kan utsättas för kritik av andra länder. Hur får vi exempelvis ihop bilden om Sverige som ett fredsälskande land, men samtidigt har en sådan hög vapenexport? Vad betyder erkännandet av staten Palestina när man samtidigt inte öppet vågar kritisera israeliska aggressioner? Och vad menar man med att handelsrelationer med autoritära stater ska gynna länders demokratisering?

Missförhållanden är således ett globalt fenomen. Men det krävs tydlighet om var man egentligen står i vissa frågor. Kännedom om islam är oerhört viktigt om man önskar kritisera förhållandena i Mellanöstern. Man måste även se till att ekonomiska intressen inte hamnar i konflikt med de mänskliga rättigheterna som man förespråkar.