Debatt: Omvärlden får inte svika Islamiska statens offer

Desperation, svält och skräckfyllda minnen. Men också drömmen om att en gång kunna återvända till sina hem och leva i frihet. Tara Azizi berättar om besöket i ett krigshärjat Kurdistan – och uppmanar samtidigt omvärlden att inte vända IS-truppernas offer ryggen. 

Det kändes som att vägen till Shingal-berget aldrig skulle ta slut. Städerna hade blivit till spökstäder. Bergen var vackra men fällde samtidigt tårar – outsinliga tårar över alla människoliv som spillts. Över skräckslagna människor som tvingats fly, hungriga barn som svultit ihjäl, mammor som tvingats lämna sina handikappade barn och våldtagna kvinnor som valt att ta sina liv och hoppat från bergssluttningen när livsgnistan tagit slut. 

Redan i augusti, när Islamiska statens besinningslösa handlingar mot de olika folkgrupperna inleddes, hade jag tankar på att hjälpa de drabbade i flyktinglägren. Resan kunde bli av först i slutet av december 2014. Tillsammans med några vänner åkte jag till staden Zakho, intill gränsen mot Syrien där de flesta flyktingarna befann sig. I de olika flyktinglägren och på andra platser där drabbade hade samlats påbörjade vi vårt arbete. Behoven hos det stora antalet flyktingar vi mötte var enorma.  

Innan resan funderade jag ofta på om det som berättades i medierna verkligen kunde stämma. När tv:n skildrade de fasanfulla situationerna hade jag möjlighet att byta kanal för att komma undan det ofattbara. Jag kunde försvinna. Samtidigt fanns tankarna hela tiden där, att det var min plikt att åka ner till Kurdistan för att hjälpa mitt folk och mitt land.

Innan resan hade vi samlat in en summa pengar som vi sedan kunde använda för att på plats köpa vinterkläder och andra förnödenheter. Vårt fokus var värme åt de drabbade i den kurdiska vinterkylan. Min bror, som spelade fotboll för ett kurdiskt lag i staden Duhok, hade blivit erbjuden att åka med laget och peshmergatrupper upp till Shingal-berget. 

Några av oss andra bestämde oss för att åka med eftersom vi hade hört att hjälpen inte nått fram dit. 

Vägen till berget var otäck. IS-trupper hade förstört allt och samtidigt lämnat spår efter sig – spår som visade på deras brutalitet. 

Väl uppe på Shingalberget var det omöjligt att inte känna den stränga kylan som spred sig i kroppen. Jag försökte sätta mig in i barnens situation för att på något sätt förstå hur människorna kunde klara av den låga temperaturen – kylan som, trots varma vantar, strumpor och skor, fick mina händer och fötter att tappa känseln efter tio minuters vistelse utomhus.

Men vad kände barnen utan några varma kläder? Hade deras själar frusit till is? Bristen på värmande plagg och mat drabbar barnen hårdast. Deras desperation och hunger var påtaglig.  

När vi kom tillbaka till Zahko och berättade om lägret för resten av gruppen beslutade vi att allt som vi hade med oss skulle skänkas till dem som levde där. Ett par dagar gick åt till att köpa kaminer, gas, mjöl för bakning och kläder och sedan begav vi oss dit igen. Vi mötte kvinnor, barn och män som berättade om sin längtan hem, om hoppet att en dag få återvända till Shingal-staden och drömmen om att ett liv i frihet. Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag nästintill tappat talförmågan. Jag blir stum när någon ställer frågan om hur det var. Jag har svårt att beskriva det jag sett och upplevt under mina besök i flyktinglägren och uppe på Shingal-berget. 

Trots den mardrömslika känslan är det en verklighet  jag varken kan stänga av eller försvinna från. 

Dessvärre är det här en verklighet som håller på att bli accepterad av omvärlden. Trots att det enda dessa människor begär är att få leva i frihet i sina egna hem möter de omvända ryggar från resten av världen. 

En dag ska jag återvända till Shingal för att tala om för berget att vi alltid måste ha hoppet, kärleken och medmänskligheten med oss – det kan ingen ta ifrån oss.