Debatt: Om #metoo: ”Jag har varken förlåtit eller glömt”

Senast det hände mig var för tre månader sedan. På grund av osäkerhet och rädsla så skrev jag ingenting om det när hashtagen och #metoo-kampanjen började fylla våra flöden i sociala medier. Tänk om han ser det? Jag undrar om han tänkte detsamma när han senare under veckan så modigt i sociala medier vågade berätta om saker som han har gjort och ångrar. Tänkte du på mig då?

Kampanjen #metoo föddes som en reaktion på filmproducenten Harvey Weinsteins många sexuella trakasserier och övergrepp. Den har satt fingret på hur utbrett problemet är. Många har hyllats för att våga berätta om trakasserier och övergrepp som de varit med om.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Och i början så fick alla läsa berättelser om vad vi har varit med om. Om alla gånger det har hänt och fortfarande händer. Om första gången för många år sedan, till övergrepp som ägde rum så sent som i går.

Men sedan inträffade det som alltid händer. Männen tog över diskussionen.

Måndagen när allt tog fart var främst kvinnornas. Tisdagen och dagarna som följde blev männens. Det enda jag kan tänka är: På riktigt, fick vi bara en dag?

Efteråt var flera paneler i radio och tv fyllda av män som diskuterade sexuella trakasserier och deras egen relation till maskulinitetsnormen. I ett inslag poängterades det att män måste bjudas in till dessa samtal. Annars kommer ingen förändring att ske. Jag håller med i sak. Men frågan är om lösningen är att män fortsätter att ta allt utrymme i den offentliga debatten.

Jag hade gärna sett att alla de berättelser som fyllde våra flöden under måndagen hade fått fortsätta att stå i ljuset lite till. Att vi hade blivit inbjudna till morgonsoffor och radioprogram. Att vi hade fått sitta där tillsammans.

På en enda dag byttes flödet av kvinnor som sa #metoo ut till män som berättade att #ididit.

Vi vet att det var ni. Vänner, pojkvänner, dejter, ragg, ligg, släktingar, chefer och kollegor. Det var ni. Och nu förväntas vi hylla er för att ni vågar berätta vad ni har gjort.

Det är oerhört viktigt att vi alla börjar prata om detta, oavsett vad vi har för roll i det hela. Men jag kan inte låta bli att undra vad männens offentliga bekännelser och ursäkter ska leda till. Jag vill att ni ska veta att jag har varken förlåtit eller glömt.

Det krävs så mycket mer av er än så här för att lösa problemet. Kvinnors historier visar vad era handlingar gör med oss, med ett helt samhälle. Det gör era med, men det är också ni som utfört handlingen. Ert erkännande förpliktigar långt mer än ett samtal. Det förpliktar en förändring.