Opinion
Debatt: Oldoz Javidi hade fel – men palestinierna är hotade
Dagens ETC
För en tid sedan uttalade FI:s riksdagskandidat Oldoz Javidi i tidningen Feministiskt perspektiv (Fempers) följande: ”Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården?”Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Detta ledde till att hon anklagades för antisemitism och nu strukits från FI:s riksdagslista. Är det rimligt? Ja, tyvärr, för med palestinasolidariteten är det som med Potifars hustru – den får inte ens kunna misstänkas.
Om Javidi verkligen menade att alla israeliska judar borde lämna hela Israel vore det en anmärkningsvärd särbehandling av just judiska invandrar-kolonisatörer jämfört med alla andra, till exempel alla invandrarättlingar i Afrika, Australien och Amerika. Inte ens apartheid-regimens ättlingars rätt att bo kvar i Sydafrika har ifrågasatts av Nelson Mandela och hans politiska arvtagare.
Dessutom har ju de israeliska judarna faktiskt något andra invandrar-kolonisatörer saknar – en folkrättslig grund för bosättning på i varje fall en del av det territorium de nu lever i, genom FN:s resolution 29 november 1947 som stadgade att det brittiska mandatet Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, plus att
Jerusalem skulle vara internationellt område. Förvisso bröt Israel mot det redan 1948 genom att erövra territorium utöver FN-beslutet och förhindra Jerusalems internationalisering. Men rätten att bilda en judisk stat i en del
av Palestina är alltså fastlagd av FN, varför uppmaning till Israels judar att lämna hela landet måste uppfattas som en diskriminering av just judiska kolonisatörer – det vill säga antisemitism. Inte ens palestinierna har
någonsin krävt att alla judar skulle ge sig iväg och sedan 80-talet kräver de inte att någon israelisk jude skall utvisas.
Samtidigt måste man, som den israeliske fredsveteranen Uri Avneri gör i sin veckokrönika hos Gush Shalom, konstatera att realismen i eventuella krav på utdrivning av israeliska judar förefaller svag med tanke på Israels militära styrka och massiva internationella stöd. Det är knappast judars rätt att bo i Israel som på allvar är i riskzonen. Men hur står det till för palestinierna?
Enligt samme Avneri önskar Israel beträffande Gaza inget hellre än att ”sänka hela remsan och dess befolkning i havet”. (The March of Folly, Gushshalom 21/7-18). Och på bloggen +972 som drivs av amerikanska fredsaktivister konstaterar Michael Schaeffer Omer-Man att den nyligen antagna israeliska lagen om Israel som en enbart judisk nation betyder att arabiska var officiellt språk i landet under 70 år, 2 månader och 5 dagar, men alltså inte längre.
Vilket budskap sänder det till de nästan 20 procent av de israeliska medborgarna som har arabiska som modersmål? Omer-Mans svar är solklart: Ni, det vill säga palestinierna, hör inte hit! (19 juli -18).
Att Israel faktiskt skulle driva ut palestinier kan förefalla som en konspirationsteori. Men om det skedde skulle det inte vara första gången. Under några årtionden efter Israels etablering 1948 hette det visserligen i svenska medier att drygt 700 000 palestinier lämnade sina hem i Israel-erövrade områden på uppmaning av arabiska radiosändare. Efterhand, inte minst genom den israeliske forskaren Benny Morris’ forskning (The birth of the Palestinian refugee problem, 1987) växte dock en helt annan bild fram: palestinierna blev offer för en etnisk rensning och drevs ut med våld av de israeliska trupperna.
Kan det hända igen? Inte under fredliga förhållanden. Men vad händer då? Avneri och andra israeliska fredsaktivister silar inte snacket utan fastslår att i ett Israel, som nu med en ny lag förklarat sig vara endast en judisk stat, kommer palestinierna oundvikligen att drabbas av ett apart-heidsystem.
För palestinierna i den ockuperade områdena gäller redan en sorts uppenbar etnisk åtskillnad där israeler och palestinier ju inte ens får köra på samma vägar.
Detta kan maktpolitiskt pågå länge. Men knappast i evighet. Antingen blir det en kompromissfred där den palestinska stat som bland annat Sverige erkänt blir en realitet. Eller så blir det öppen och tydlig apartheid.
Enligt många observatörer är detta redan fallet.
Så den verkliga frågan är förstås inte alls om Israels judar ska fördrivas utan om hur omvärlden skall agera när Israel alltmer utvecklas till en kopia av apartheidens Sydafrika. Sydafrika demokratiserades utan blodbad med stöd av internationell bojkott. Bör inte till exempel Sverige ta konsekvensen av sitt erkännande av Palestina och se till att landet kan bli en riktig stat och inte förtvinar till en arabisk variant av apartheidens bantustan?
