Debatt: Ojämställda löner och dåliga arbetsvillkor måste rättas till

Kvinnor och män lever i olika ekonomiska verkligheter som pensionärer. Nu är det dags att arbetsgivare och politiker tar sitt ansvar för att rätta till de ojämställda lönerna och dåliga arbetsvillkoren, skriver Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Pensionen är det ekonomiska bokslutet över ett yrkesliv. Olika faktorer – frivilliga och ofrivilliga, medvetna och omedvetna – utmynnar i den månadssumma som ska trygga tillvaron som pensionär. I bokslutet framgår tydligt vad och vem som värderas på arbetsmarknaden. För kvinnor som arbetat i välfärden synliggör pensionen år av orättvisa arbetsvillkor, skeva löner och bristande arbetsmiljö.

Pensionen är en reflektion av yrkeslivet. Välfärdens pensionerade kvinnor blir varje månad smärtsamt påminda om hur låga löner, omfattande deltidsarbete och bristande arbetsmiljö sätter djupa spår i deras ekonomi som pensionärer.

Trots ett långt arbetsliv i välfärdens tjänst är sju av tio av Kommunals kvinnliga pensionärer beroende av garantipension, eller det som tidigare hette fattigpension. Det är en slags minimipension som egentligen ska vara till för dem som arbetat lite eller inte alls under ett yrkesliv.

I genomsnitt har en Kommunalpensionär som är kvinna 4 000 kronor mindre att leva på i månaden än en Kommunalpensionär som är man. Jämförs en kvinna som är pensionär, och som tidigare har arbetat inom Kommunals yrken, med en genomsnittlig manlig pensionär är skillnaden hela 7 500 kronor i månaden. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Kvinnor och män lever i olika ekonomiska verkligheter som pensionärer.

Men nog med uppräkningar av statistik. Nu vill jag istället berätta historien om Britt. Britt har under större delen av sitt yrkesliv arbetat inom äldreomsorgen – först inom hemtjänsten och sedan på ett äldreboende.

Idag är Britt 77 år gammal och har en pension på 9 300 kronor i månaden. Hon har en hyra på 3 800 kronor. Utöver det har hon kostnader för telefon och el på cirka 800 kronor. Det senaste året har Britts minne blivit allt sämre och hon är numera i behov av hemtjänst. Hemtjänsten kostar 1 800 kronor i månaden. Till det kommer kostnader för färdtjänst, mediciner och läkarbesök. Hemtjänsten handlar mat till Britt och har ett Icakort där det sätts in 1 000 kronor varje månad. När alla nämnda utgifter är betalda finns cirka 1 000 kronor kvar som ska räcka till ytterligare matinköp, kläder och annat som behövs för att leva.

Britts dotter tycker att Britt behöver fotvård då och då eftersom hennes fötter är ”hemska”. Och att hon ska gå till frissan någon gång ibland. Då svarar Britt alltid ”Herregud, det har jag inte råd med!” Och det har hon egentligen inte. Som tur är finns det ett konto med pengar som Britts sambo lämnade efter sig när han gick bort för några år sedan. Där går Britts dotter in varje månad och hämtar pengar för att täcka upp för de utgifter som Britts pension inte räcker till.

Britt har nästan alltid jobbat heltid. På grund av problem med höfterna, som delvis berodde på att allt spring i trappor i Gamla stan i Stockholm då hon arbetade inom hemtjänsten, var Britt tvungen att gå i pension vid 63 års ålder.

Det är enkelt att säga att vi behöver arbeta längre eftersom vi lever allt längre. Medellivslängden ökar för alla utbildningsgrupper i samhället, men ökningen är störst för den grupp som har en högre utbildning. Men den grupp som har en lägre utbildning, är lågavlönad och som verkligen skulle behöva arbeta längre för att få en högre pension, har sämst möjligheter att göra just detta. Personer i yrken som kräver mycket social kontakt med vårdtagare – till exempel undersköterskor och barnskötare – löper större risk att lämna arbetslivet innan 65 års ålder. Så som Britt var tvungen att göra.

Trots att många av de kvinnor som arbetat inom Kommunals yrken har ett långt arbetsliv bakom sig har de låga pensioner. Låga löner, omfattande deltidsarbete och ibland inte orken att arbeta fram till 65 års ålder har satt sina spår i pensionsutbetalningarna. Till skillnad från Britt behöver de flesta kanske inte hemtjänst, men flera av kvinnorna som intervjuats i Kommunals rapport ”Pensionen – en kvinnofälla” vittnar om att de har så låga pensioner att det inte går att leva på. De behöver en äkta hälft för att klara sig ekonomiskt.

Det är dags att arbetsgivare och politiker tar sitt ansvar för att förbättra kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. De ojämställda lönerna och dåliga arbetsvillkoren måste rättas till. Heltid måste bli norm. För det kan väl ändå inte vara meningen att välfärdens kvinnor ska tvingas leva på sin partners besparingar för att klara sig ekonomiskt på ålderns höst?