Debatt: Oförlåtligt av SVT att vilja utmåla klimataktivister som terrorhot

Frågan kunde lika gärna ha kommit från någon av alla högerpopulistiska tidningar som fabulerar fritt om klimataktivister eller från ett kommentarsfält i sociala medier, där hoten och hatet är som en bottenlös dypöl.

Fokus för denna public service-anställda reporter ligger alltså inte på det största hotet av alla, den allt mer eskalerande klimatkatastrofen och hur Sverige kapitalt har misslyckats med att nå sina redan lågt satta klimatmål. Eller på det absurda i att Stockholm 50+ ska fira sina misslyckanden. 

Vinkeln är klar: Klimataktivisterna utgör ett hot, inte klimatkrisen i sig.

Vad tror ni, Sveriges samlade journalistkår, om att istället rapportera om hotet från passiva politiker som eldar på klimatkrisen med enorma subventioner till fossilindustrin? Eller om hotet från samma industri som verkar fast besluten att med berått mod köra vår civilisation i full fart mot kollaps?

Det framgår med all önskvärd tydlighet att denna journalist, liksom väldigt många andra journalister, inte på allvar har insett att vi för varje dag närmar oss en allomfattande klimatkatastrof. Eller att det är skillnad på en aktivist som gör fredlig civil olydnad och en terrorist. Kanske ger det helt enkelt mer klick att utmåla klimataktivister som terrorister.

Media, och i synnerhet public service, har ett enormt och livsviktigt ansvar att skapa krisinsikt om den förestående klimatkatastrofen. Genom att inte ta klimatkrisen på allvar sänder media budskapet att läget är under kontroll, att vi kan luta oss tillbaka och nöja oss med att rösta i höstens val. 

På så sätt bidrar journalistiken till en dödlig klimatförnekelse. Genom att kalla fredliga, djupt oroliga människor för terrorister legitimerar denna journalistik också hot och hat mot klimataktivister. 

Det är oförlåtligt.

Visst finns det duktiga specialreportrar med koll, men många politikjournalister, nyhetsreportrar och ledarskribenter duckar fortfarande sitt ansvar. I Agendas partiledarutfrågning tillåter programledarna klimatkatastrofen för femtioelfte gången att reduceras till att handla om kärnkraft. Ambitionen verkar vara att skapa en underhållande och oförarglig debatt där partiledare får mötas i intetsägande, tröttsamma dueller som inte gör någon människa klokare. 

Aftonbladets ledarredaktion tycker att alla måste ha rätt att flyga charter till solen en gång om året. Lena Mellin beskriver klimatkrisen som om det vore ett särintresse för Miljöpartiet. En nyhetsjournalist på DN skriver att klimataktivister har blockerat en bro i centrala Stockholm, men inte ett ord om varför. Som läsare och medborgare vill jag veta. Och varför får politikerna inte svara på hur de ställer sig till aktivisternas krav, som att återställa våtmarker eller att stoppa alla fossila subventioner?

Det är faktiskt er skyldighet att ha tillräcklig kunskap om klimatkrisen och att ställa de mest grundläggande journalistiska frågorna, vem, när, var, hur och varför. Hur svårt kan det vara?

Enligt en ny studie från Uppsala universitet och WWF, måste Sverige bara i år sänka sina utsläpp med 20 procent. Vilka konkreta åtgärder tänker de ansvariga politikerna vidta? Om detta får de ansvariga politikerna inte en enda fråga. När FN:s generalsekreterare förklarar att de politiker som fortsätter satsa på det fossila samhället är kriminella, lämnar svenska journalister politikerna ifred.

Om en reporter på SVT inte ens kan skilja på fredlig civil olydnad och terrorism är vi illa ute.

Jag förstår faktiskt inte. Vad är det ni vill? På vems sida står ni egentligen?

Kan någon, snälla förklara. Det duger inte längre att som journalist vara okunnig om klimatkatastrofen. Det handlar inte om att ”ta ställning”. Det handlar om att göra ert jobb.