Debatt: Ofeministiskt att tillåta kryphål för månggifte

I Sverige är det förbjudet att gifta sig med mer än en person. Ändå förekommer både bigami och polygami – orsaken är att dessa äktenskap kan godkännas om de är ingångna utomlands. Skatteverkets senaste siffra är från 2016, då man hittade nästan 300 fall. I 14 av dessa handlade det om en person som var gift med tre eller fyra andra. Samtliga polygamister var män.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Varför bry sig om detta fåtal? Det finns många orsaker. Den mest uppenbara är ojämlikheten. Islamologen Suad Mohamed är rättfram i sin propaganda: Att en man har flera hustrur har stöd i sharialagen, som varje muslim måste följa. En kvinna som har flera män är en hora. Man kan tillägga att i flera länder straffas en kvinnlig bigamist med döden genom stening.

Kvinnans underordning är ett plågsamt faktum i stora delar av världen. I Sverige har vi åtminstone nått så långt att vi har en jämlik äktenskapslagstiftning. Men om vi enligt Suad Muhameds önskemål skulle börja rucka på grundläggande principer för könens jämställdhet, vad är då nästa steg? Arvsrätt enligt sharia (en kvinna får hälften av vad en man får)? Nedvärdering av kvinnliga vittnen i domstolarna?

Medan Sverige diskuterar legal­isering av harem går utvecklingen åt motsatt håll i länder där kvinnor länge levt med den sortens förtryck, något som kvinnoaktivisten Parvin Kaboly konstaterar på Aftonbladet Debatt 17/10/18. Att då i Sverige godkänna månggifte skulle vara att pissa på de landvinningar som feministerna i dessa länder gjort.

Kulturrelativisternas röster är sedvanligt cyniska när de jämför patriarkala, påtvingade, polygama äktenskap med fria polyamorösa förhållanden. Verkligheten är naturligtvis en helt annan. Nahid Persson har i sin film ”Fyra fruar och en man” skildrat förnedringen bakom haremsromantiken. Kvinnornas främsta funktion är som sängkamrater och avelsdjur. Att mannen samlar på sig fruar förklarar han med en krasst jordnära metafor: Om en brunn sinar gräver man en ny. Flera hustrur ger dessutom mannen högre status.

En av författarna till denna text har sett eländet på nära håll. Sara Mohammads mamma fick dagligen torka tårarna på en väninna som fann sig helt åsidosatt av sin man efter att han tagit sig en yngre hustru. Mannen var mycket välbeställd – polygami är ofta en lyx och en statussymbol för de rikaste. Den första, förbrukade hustrun pratade ständigt om att ta livet av sig och hon dog till sist mycket olycklig.

Hos Sara Mohammads föräldrar orsakade själva möjligheten till polygami bråk. I en osmaklig byteshandel, där faderns syster blev bortgift, hade han själv så att säga fått första tjing på en ung flicka. Han hade aldrig några planer på att gifta sig med henne, men kunde vid gräl med sin hustru hota med det. Risken för bigami/polygami hänger således som en bila över kvinnorna. Det är lätt att föreställa sig vad ett sådant hot gör med deras frihet och självkänsla.

Ovanstående är exempel på den verklighet som Ulla Lundegård i sin artikel ”Har vi svenskar själva rent mjöl i påsen?” (Expressen 17/10/02) romantiserar till ett slags Teletubbies-gemenskap, ett stort, lyckligt, normbrytande kramkalas: ”Barnen har tre mammor med olika egenskaper och åldrar som kan rycka in då det behövs. De kan till och med dela med sig av sin kärlek till mannen och bo i samma hus!” Det framgår dock inte hur många barn och kvinnor i polygama sharia­äktenskap som Lundegård har talat med för att komma fram till sin ståndpunkt.

Även om delar av den svenska medelklassen propagerar för en i praktiken extremt ojämlik samlevnadsform kan det komma att ske saker i lagstiftningen. Regeringen kommer att utreda möjligheten att täppa till de kryphål i lagen där polygamisterna släpps igenom. Först när det är uppnått kan ett land med en feministisk regering vara tillfreds.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.