Debatt: Odemokratiskt att tysta politiska motståndare

Den normala utgångspunkten i ett demokratiskt samhälle måste vara att människor respekterar varandras åsikter, och andras rätt att framföra även de åsikter man själv finner förkastliga. Denna rätt måste rimligen innefatta även rätten att framföra så kallade extrema åsikter. En rätt att framföra harmlösa åsikter som ingen invänder mot, är inte särskilt mycket värd.

Yttrandefrihet innebär rätten att säga emot, och den rätten svarar mot den demokratiska plikten att lyssna på det ens meningsmotståndare har att säga.

Det är kort sagt, som absolut huvudregel, demokratiskt otillständigt att hindra människor från att delta i det offentliga samtalet eller försöka hindra politiska partier från att ställa upp i demokratiska val. Detta måste rimligen gälla även dem som försöker skapa politiska motsättningar mellan arbetare och flyktingar.

Gränsen för det ovan sagda går enligt vår mening vid välorganiserade miliser som har till syfte att internera sina motståndare i läger och att hänga sina medmänniskor i lyktstolpar. När den sortens fascistiska grupper försöker ta det offentliga rummet i besittning har varje anständig demokrat ett ansvar att störa ut, blockera och jaga bort demokratins fiender från våra gator och torg. Det här är egentligen inget konstigt, det är tvärtom normal anständighet.

Konstigt blir det däremot, när delar av borgerligheten vill fly sitt personliga demokratiska ansvar genom att överlåta åt polisen att hantera de fascistiska våldsverkarna, eller när självutnämnda antirasister tar sig rätten att försöka störa ut partier som accepterar att verka inom demokratins ramar. Konstigt blir det med andra ord, när Ung Vänster får för sig att likställa SD med NMR.

Sverigedemokraterna är ingen beväpnad fascistisk milis! Det är häpnadsväckande att detta ens ska behöva påpekas. Sverigedemokraterna står dock för en politik som på alla plan är fullständigt förkastlig. De tar konsekvent parti för företagens rätt att öka sina vinster, för mäns rätt att behandla kvinnor illa och för rasisters rätt att hata invandrare.

Stödet för SD beror emellertid inte på att deras politiska förslag förtjänar att tas på allvar. Stödet för SD beror på att S och M inte ens förmår se de problem som SD visserligen ser men inte kan lösa. Stödet för SD är en konsekvens av de övriga partiernas politiska oförmåga.

Därför presenterar SD heller aldrig några fungerande lösningar på de problem som plågar vanligt folk: arbetslöshet, sexuellt våld
eller hot om deportationer. Likt alla andra etablerade partier i riksdagen, är SD:s affärsidé att presentera problem, för att sedan säga: låt oss fixa detta, genom att ge oss på en grupp som egentligen är oskyldig till era problem.
I mötet med den politiskt oförmögne, kan den politiskt olämplige framstå som handlingskraftig.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är därför inte, och kan inte vara, att fysiskt konfrontera SD på gator och torg. Så länge SD som parti väljer att respektera demokratins spelregler, saknas det anledning att förneka dem tillträde till demokratins arenor. Skulle det i framtiden visa sig att SD:s nyvunna respekt för demokratins spelregler är fernissa kan vårt ställningstagande naturligtvis behöva omprövas.

Vårt demokratiska ansvar som antirasister är att lyssna på de erfarenheter av klassamhället som SD:s väljare bär på. Vårt ansvar som demokratiska socialister är att därefter presentera fungerande politiska lösningar på de problem som det svenska klassamhället ger upphov till.

Eftersom vi tror oss ha något eget att säga om det som förtjänar att talas om, har vi med andra ord ingen anledning att ställa oss vid sidan av, och skrika om andras så kallade värdegrund. Vi litar nämligen på våra egna ord och idéer. Men viktigast av allt är att vi litar på arbetarklassens egen förmåga att genom egna erfarenheter och politiska strider själv se med vem man har gemensamma intressen mot överklassen.