Debatt: Obehöriga lärare blir utnyttjade – nu som halmdocka mitt i skolkrisen

Det pågår ständig diskussion om lärarbristen i Sverige. Varför är utbildningen oattraktiv, hur många lärare kommer att saknas vilket år och vilka skolor har lägst andel behöriga. Åren innan det nya lärarfackets födsel fanns en annan debatt, om de obehöriga lärarnas fackliga vara eller icke vara. Ifall det var klokt att utesluta skolans nästan 30 procent obehöriga från den fackliga gemenskapen. Hur påverkar det yrkets status, arbetsrätten, rätten till inflytande och löneutvecklingen. 

Båda två är och var viktiga frågor. Lärare är, och det skriver jag med kärlek, nördar. Tjafs på fackpressens debattsidor passar oss. Kanske bättre än andra sorters facklig kamp? Förlåt, det var elakt. 

Vi används som slagträn på ett ohederligt och direkt osolidariskt sätt.

Den här debattartikeln skrevs i juni 2023 efter ett antal upprörande inlägg i tidningen Vi Lärare. Redaktionen var positiv, men den publicerades aldrig. Gemensamt för debatterna ovan, och anledningen till att jag skriver, är att vi – de obehöriga – används som slagträn på ett ohederligt och direkt osolidariskt sätt. Det görs studier på vilka vi är och om man kan räkna med att vi kommer erhålla legitimationen någon gång, men sällan är vi tillfrågade. Vi är skolkrisens halmdocka. Vi framställs som problemet.

Ett bra exempel på detta är Karin Pihls ledare i Göteborgs-Posten (2/). ”Läraryrket får inte bli en slasktratt för konstvetare som har svårt att få jobb”, skriver hon som reaktion på en studie som konstaterar att den vanligaste utbildningsbakgrunden hos obehöriga lärare är inom humaniora. 

Jag blev tyvärr så heligt förbannad att jag grävde upp den här kasserade texten igen.

Jag hamnade i svensk skola av en slump för snart ett decennium sedan. Vägarna ledde mig från LSS till särskola och en termin som elevassistent. Det var stimulerande, kollegorna påstod att jag var duktig och jag skrev upp mig på en vikariepool. På knappa tio år har jag hunnit med fem skolor, den sista av dem de senaste fem åren.

Jag ska inte gnälla. Jag gillar mitt jobb! Jag tjänar många tusen mindre än mina kollegor för samma utförda arbete. Det är på sätt och vis rätt, jag har inte gjort den investering som en examen är. Jag har aldrig beklagat mig trots sämre grundtrygghet. Eftersom varje tjänst jag har måste annonseras och erbjudas behörig sökande så vet jag aldrig vad nästa läsår innebär. Jag kan inte falla tillbaka på planeringar utan får börja om från noll. 

Jag har aldrig varit med om att legitimerade lärare gått in och försett oss med planeringar. På större skolor lämnas vi vind för våg i en informell utsållningsprocess medan den som hamnat på en mindre enhet kanske kan vinna förtroende hos kollegiet. 

Jag har heller aldrig varit med om att en behörig lärare haft invändningar mot min betygsättning. Några gånger har jag motiverat den, men för det mesta skriver någon bara på. 

Jag har aldrig inneburit merarbete för behörig kollega. Vår sits kräver att det aldrig råder några tvivel om att vi duger. Vi förväntas ställa upp på allt, hela tiden.

Mitt första vik var en termin på en skola med dåligt rykte. Den gick runt på vikarier. Vi blev hotade och utsatta för våld, såg narkotikaförsäljning och under nationella proven så gick brandlarmet 14 gånger. Den behöriga personalen hade flytt och ledningen bytts ut flera gånger. Förutom en underbar skolkurator (som jobbar på Ikea idag, apropå karriär) så var det ingen som handledde eller följde upp något med oss. 

Jag var fruktansvärt stolt att jag klarat det när det äntligen blev jul. Avslutningen firades stort eftersom en sedan flera år tjänstledig rektor kom in för att avtackas. Ingen av oss visste vem hon var, men det delades ut vinkorg till henne och blommor och choklad till några av de sista behöriga lärarna som sökt och fått andra jobb. 

Vi var en handfull vikarier som skulle sluta. Vi nämndes inte ens. Vaktmästaren blev så arg att han tömde förrådet på chokladtomtar och delade ut till oss efter ceremonin.

En sida av otryggheten är att man får se många klassrum. Jag har sett många skickliga lärare. Erfarenhet är vad de har gemensamt. Många av de bästa lärarna jag träffat har saknat utbildning. Många av de värsta skräckexemplen jag sett (eller behövt gå in och städa upp efter) har haft det. Båda grupper brukar röra på sig snabbt. Obehöriga erbjuds inga förutsättningar att stanna, undermåliga behöriga lärare kan göra karriär genom att byta jobb ofta. Även lärare, trots det berömda kallet och trots att så många bränner ut sig och försvinner, är bara ett jobb. Vissa lever passionerat för pedagogiken, andra räknar timmar och åker hem.

Karin Pihl beklagar sig i sin ledare över att så få utbildade biologer vill bli NO-lärare. Man kan vara en bra lärare utan diplom från skolverket, konstaterar hon. Förlåt Karin, men har du träffat många naturvetare på Timbro? Jag har jobbat med högutbildade matematiker och biologer som av olika anledningar velat testa lite lärarjobb, och om debatten nu är på en plats där vi får uttala oss svepande om konststudier, låt mig då säga följande: Skolan får inte bli en slasktratt för Chalmerskillar. De är generellt de minst pedagogiskt kompetenta kollegor jag haft.

Det sätt som vi obehöriga används i debatter har alienerat oss. Det har skapats en avgrundsdjup klyfta. Fackförbundet skiter i oss, fackpressen påstår saker om oss och samtidigt knegar vi på som en tredjedel av svensk skola. 

Vi är plåstret på krisen, inte källan till den.

Det är viktigt att vi löser problemen, men lämna oss utanför pajkastningen. Vi är plåstret på krisen, inte källan till den.

Jag har slutat säga att jag ”jobbar som lärare” följt av ett ursäktande resonemang om skillnaden på mig och någon annan. Jag är lärare varje dag. Framför elever, i kontakt med föräldrar och som ansvarig inför myndigheten. Men jag kommer aldrig att utbilda mig till just det. Vad jag ser dagligen är utbrända kollegor, tandlösa fack och cementerade hierarkier. Arbetsbördan ökar, regeringen skär ner och mina kollegor går sönder. Skolan går miste om mig.

Sist av allt vill jag tillägga att alla elever förtjänar utbildad personal. Nu är inte situationen sådan och den som bär skulden för det är politiker och facket, de senare genom sin ovilja att mobilisera medlemmar till kamp. Inte de fantastiska behöriga lärare som sliter varje dag och heller inte vi som täcker upp luckorna. Ingenting blir bättre om jag slutar imorgon.

Om den här texten når publicering så förstår jag om den upprör läsaren. Du är kanske lärare. Men istället för att rasa mot mig så föreslår jag att du letar upp närmsta obehöriga kollega. Ge uppskattning. Se till att möten blir tvärfackliga så att all skolans personal kan vara med. Säg ifrån om du märker att ledningen utnyttjar oss. Ställ krav, men samma krav. Det är dags att vi som arbetar i skolan kräver inflytande i utformningen av den, tillsammans.