Nyvalda språkröret: Kristersson, åk Vasaloppet med mig

Skidåkning har varit en självklar del av vintern sedan jag var liten. Precis som för så många andra uppväxta i Sverige har det erbjudit gemenskap, aktivitet och kultur.

Därför har jag alltid tänkt att jag åtminstone någon gång ska åka Vasaloppet. Men i veckan fick jag bråttom. Efter att hört om vattenbassängerna i spåret från en vän som åkte Öppet spår, kände jag att man får nog skynda sig innan loppet smälter bort.

Så i veckan köpte jag en startplats till 2026.

Vasaloppet är en svensk ikon, en tradition som förenar elit och motionärer, unga och gamla. Nio mil genom det vinterlandskap som vi tar för givet – men som inte längre är självklart. Tidigare i veckan fick delar av spåret stängas av på grund av mildvädret. Snökanonerna, som en gång var en reservlösning, har blivit en nödvändighet. Och om utvecklingen fortsätter kommer inte ens konstsnön att räcka till.

Med stor sannolikhet kommer stora delar av min generation att få leva i ett Sverige utan en riktig vinter.

Det är vintern numera, som vi så många känner den. Snön kommer senare, försvinner snabbare, och spåren håller inte som de brukade. Med stor sannolikhet kommer stora delar av min generation att få leva i ett Sverige utan en riktig vinter. Vi kommer kanske åka norrut för att visa våra barn hur vintrarna såg ut när vi var små.

Det här är ett perfekt exempel på varför vi ska genomföra klimatomställningen. Det är ett sätt att värna det liv vi har, vår kultur och våra minnen. Vi ska ta hand om naturen för oss själva och våra medmänniskor.

Därför är det konstigt att vi har en regering med så djupt oseriös klimatpolitik. Som om det inte räcker med att de inte har en egen plan, så har det aktivt monterat ned det som funkade. Konsekvenserna är tydliga: utsläppen ökar med historiska mått. I Europa har Sverige på några år gått från ett föregångsland till ett frågetecken.

Det går inte att vara mer kortsiktig och ansvarslös.

Det är glasklart hur de för en politik som både undergräver klimatomställningen i praktiken och undergräver det politiska och samhälleliga förtroendet för den. Det går inte att vara mer kortsiktig och ansvarslös.

I Dalarna kommer vintern numera en till två veckor senare och slutar lika mycket tidigare än för bara några decennier sedan. På vissa håll i södra Sverige uteblev vintern helt.

Många av oss svenskar lever nära naturen. Därför ser vi också tydligt hur den förändras. Och därför förstår vi att regeringens politik inte duger.

Enligt nysläppta Klimatbarometern 2025 är en majoritet av svenskarna oroliga för klimatförändringar samtidigt som sju av tio anser att regeringen borde driva en mer ambitiös klimatpolitik. Och det handlar såklart inte bara om snö och skidåkning – vi känner till effekterna. Väderkatastrofer kommer bli vanligare. Torka och skogsbränder mer utbrett och intensivt. Infrastruktur står inför helt nya utmaningar. Exemplen är många.

Ställda inför denna existentiella utmaning gömmer sig regeringen bakom bortförklaringar och utredningar, och förvärrar situationen. Genom att sakta ned och försvåra så förstör de för oss alla, och gynnar en enda liten grupp. De få rika personer som tjänar på att vi fortsätter släppa ut – medan alla vi andra får leva med konsekvenserna.

Jag är den första att skriva under på att det finns saker att lära om den klimatpolitik som har förts, det motstånd den har väckt och de människor som har hamnat i kläm. Men reaktionen måste vara att ta omtag och tänka nytt, inte att ge upp.

För att leda handlar inte om att ta den enkla vägen ut – det handlar om att våga göra det som är nödvändigt. Precis som en skidåkare i Vasaloppet måste vi hålla i även när det känns tungt. Vi måste borra ner huvudet, sätta ena staven framför den andra och staka oss framåt.

Härmed utmanar jag Ulf Kristersson (M): Ställ dig på startlinjen med mig 2026. Känn själv hur Sveriges vintrar förändras under dina skidor. För klimatkrisen finns inga genvägar. Det är bara att bita ihop och staka sig framåt – eller ge upp halvvägs.

Vilket tänker du göra?