Debatt: Nytt klimatparti behövs – det är inte kannibalism

Vi behöver inte nya politiska rörelser för att få bukt med klimatkrisen, skriver Elin Söderberg (MP) i Dagens ETC (5/1). Hon menar att Sverige redan har ett klimatparti och varnar samtidigt för att ett nytt initiativ skulle splittra gröna väljare.

Bakgrunden är en ledare av Johan Ehrenberg i december, ett svar av partiet Vändpunkt där man deklarerar att man redan startat ett nytt klimatparti, följt av ett inlägg från mig där jag föreslår att Fi ska öppna sina listor och gå till val under partibeteckningen Klimatinitiativet. Fi har kongress i mars och det finns flera motioner som föreslår just detta. Diskussion pågår och kongressen beslutar.

Jag tror att vi samtliga skribenter delar en uppriktig oro över klimatkrisen och att vi alla drivs av en uppriktig vilja att stoppa förlusten av biologisk mångfald, på ett socialt hållbart sätt som inkluderar alla. Jag tror också att vi delar en växande frustration över att utvecklingen inte går nämnvärt framåt och att det nuvarande parlamentariska läget inte bara sätter MP i det som Elin Söderberg beskriver som en ”skitsits”, med ett oändligt kompromissande som ingen är nöjd med, utan som också förlamar den politik som skulle kunna leda oss rätt.

I kompromissernas dimmor kan vi till exempel skönja en total omsvängning av den svenska säkerhetspolitiken, där en närmast paranoid beskrivning av den säkerhetspolitiska lägen resulterar i en sällan skådad militär upprustning, utifrån den klassiska strategin att säkerhet ska byggas genom avskräckning, genom att vi ska vara rädda för varandra, trots att vi vet att nu om någonsin är det dags att inse att framtidens förhållningssätt måste vara att vi ska vara rädda om varandra! Byter vi inte militär säkerhet mot mänsklig säkerhet når vi inte heller planetär säkerhet.

Det är alltså inga små kompromisser i kanten det är frågan om. Det handlar om överlevnad. Tar vi klimatkrisen på allvar måste vi våga inse att det nu handlar om en överordnad existentiell fråga, som under kommande decennier måste vara helt styrande för all politik. Och då måste vi våga ställa oss frågan: Vad gör vi? Vilket initiativ är nödvändigt nu?

Magnus Runsten, förtroendevald i MP, skriver så här om demokrati i Arena:

”Demokratin behöver därför återerövras gång på gång av aktiva engagerade medborgare för att leva vidare och blomstra, annars vissnar den även om den odlats i god jord. Det är därför upp till oss alla att undvika en framtid där demokratin gradvis töms på sitt innehåll och ersätts av idéer om starka gruppers dominans och svaga gruppers underkastelse.”

Jag har ingen aning om vilken position Runsten har i MP men jag tycker han resonerar klokt. Vi behöver vara uppmärksamma på en utveckling där det parlamentariska maktspelet står i vägen för nödvändig förändring, och där gapet mellan parlamentet och civilsamhällets olika politiska rörelser ökar dramatiskt. Vi har idag en situation där i princip samtliga strukturella orättvisor ökar och bristerna i välfärden har tydliggjorts än mer under pandemin. Vi har en situation med en accelererande klimatkris. De kommande åtta–nio åren blir avgörande för om vi ska lyckas hejda utvecklingen. Återställa, bygga upp och restaurera planeten får kommande generationer som uppdrag.

Det är nödläge och de politiska partierna hänvisar sin handfallenhet till det låsta parlamentariska läget. Att då avfärda varje form av nytänkande som hot och splittring är inte seriöst. Jag tycker att Fi har den bästa politiken, jag tycker MP i långa stycken har en bra politik och säkert Vändpunkt också men det räcker inte i det här läget. Vi måste göra något mer. Vi måste förhålla oss politiskt till den rådande situationen, inte i första hand till det rådande partiet.

Frågan blir hur vi ska sätta press på partierna och vitalisera demokratin? Tvinga fram en trovärdig klimatpolitik och samtidigt stärka folkligt inflytande? Mitt svar blir då förslaget om att Fi istället för att gå till val på ”vanligt” sätt, ska ställa upp i valet under beteckningen Klimatinitiativet och att vi öppnar våra listor för engagerade och kunniga personer från civilsamhällets olika sektorer, med erfarenheter från arbete med klimatkrisens alla konsekvenser. Personer som helt enkelt vill använda sin demokratiska rätt att vara med och påverka. Det är inte att splittra. Det är att vitalisera demokratin. Det skulle sätta press på varje annat politiskt parti med klimatambitioner och avslöja dem som inga har.

Jag tror överhuvudtaget inte på talet om politisk kannibalism. När MP kom beskylldes ni för att splittra vänstern. När Fi kom beskylldes vi för att splittra både MP och Vänsterpartiet. Jag är övertygad om att MP bidragit till en miljöpolitisk uppryckning i samtliga partier. Jag vet av erfarenhet vilken effekt det hade i Vänsterpartiet. Jag vet att Fi har gett feminister i samtliga partier mer luft under vingarna, också i MP. Vem tror att vi hade haft en feministisk regering och en feministisk utrikespolitik om inte Fi funnits? Visserligen mycket ord och lite verkstad men vi har definitivt påverkat problemformuleringen.  Nu är det dags att göra det igen!