Debatt: Nya sanktioner kan inte ­förbättra studieresultat

Björklunds allt hårdare tag mot elever som misslyckas i ­skolan motverkar sitt eget syfte. Men i stället för att lyssna på kritikerna tillsätter han ytterligare en meningslös utredning, skriver skoldebattören Per Acke Orstadius.

Nu har Björklund tillsatt en utredning för att slå fast att det är elevernas dåliga disciplin som är orsaken till raset i studieresultat. Inte hans skolpolitik. Mönstret känns igen. När kritiken kommer handplockar Björklund en utredare för att ta udden av den.

Så var det när Björklund beskylldes för grova överdrifter och lögner när han svartmålade den tidigare skolan. Utredaren kunde intyga att det visst låg sanning i några av Björklunds uttalanden. De uttalanden som kritiserats berördes dock inte.

Så var det när kritiker hävdade att de skolsvaga elevernas självförtroende och framtidstro skadades av tidiga graderade betyg. Då var det en ekonom som genom en bräcklig utredning fick stå för dementierna. Den gick ut på att visa hur höga inkomster eleverna hade några år efter skolan. Den sade inte något om det som kritiken gällde, det vill säga hur elevernas självförtroende påverkades av betygen.

Så var det också när kritiker påpekade att Björklund hade haft ansvaret för skolan i sju år när kunskapsraset avslöjades. En ny utredare handplockades för att klargöra hur lång tid det tar för Björklunds skolreformer att slå igenom. Han kom fram till att det tar tid.

Så var det också när Björklund kritiserades för att vilja föra utvecklingen i skolan ett sekel tillbaka. Detta för att han efter mönster från Sydkorea vill införa mera av auktoritära skolledare, katederundervisning, tidiga betyg, hård disciplin och höga krav. Då hämtade han återigen stöd av ekonomer, denna gång i OECD. De intygade att han var på rätt väg. För dem är ju skolan främst till för att forma elever till kuggar i det ekonomiska maskineriet.

Så var det även när Björklund ville lägga skulden för raset i studieresultatet på kommunaliseringen. Efter ett år kom nu rapporten från den utredare som handplockats för uppgiften, Leif Lewin. Denne kunde rapportera att kommunaliseringen visst kunde vara en orsak till raset. Alla andra tänkbara orsaker förbigicks med tystnad.

Så är det också nu när det gäller den betydelse som den bristande ordningen och skolket har för raset i studieresultaten. Björklund anlitar nu en lojal fackbas till utredare. Vad det är som Metta Fjelkner ska utreda är lite oklart. Det som framgått pekar på att det är nya åtgärder mot de elever som gjort sig skyldiga till bus och skolk. Detta utöver den verktygslåda som Björklund redan gett lärarna i form av förbud och bestraffningar av elever.

Nya sanktioner kan inte göra studieresultaten bättre. Tvärtom. Man nalkas problemet från fel ände. Man söker bot mot symtom i stället för mot orsaker. Björklund kan konstatera att Jeppe skolkar. Men han frågar sig inte varför Jeppe skolkar. Det är vanligen inte de framgångsrika eleverna som stökar till det eller skolkar. Det är de elever som inte kan följa med på lektionerna. De som tvingas delta i täta kunskapsprov om sådant, som de inte kunnat lära sig. De som tidigt genom betygen får klart för sig att de har små chanser att få en bra utbildning och bra jobb efter skolan. De som sitter och långleds på lektionerna. De som klandras av både lärare och föräldrar för att de inte klarar sig bättre. De som ger upp efter tillräckligt många misslyckanden och slutar att anstränga sig för att hänga med. En del av dem stökar då till det under lektionerna. Andra flyr undan och börjar skolka. De misslyckas inte i skolan för att de skolkar. De skolkar för att de misslyckas i skolan.