Debatt: Ny vänster - eller gammal?

I ETC den 27 april efterlyser Jens Larsson välkommet en ”Ny Vänster” men det är tyvärr svårt att se vad som skulle vara nytt i den vision han sen målar upp om solidaritet mellan ”vanligt folk”. Personligen tycker jag snarare det ser ut som en längtan tillbaks till en tydligare klasskamp men målen är ju desamma som de alltid har varit, oavsett om vi tar fram och vässar den gamla vi-och-dem-vpk-retoriken. Det blir lite paradoxalt när ökade klyftor ska bekämpas med mer taggtråd och fler skyttegravar.

Det är dock knappast svårt att förstå denna längtan efter ny och tydligare problemformulering när besvikna socialdemokrater paradoxalt strömmar ännu längre högerut, men den gängse världsbild som tröttar är ju inte vänsterns men emanerar från SD och hat­sajterna in i övriga partier och gammalmedia. Vänsterpartiet är ju det riksdagsparti som står emot så det nytänk som krävs när fascistisk längtan efter enkla lösningar griper omkring sig och förvillar den ene förmente demokraten och internationalisten efter den andre handlar ju mer om strategi – hur ska vänstern få de breda lagren av arbetare och prekariat att se att det inte är splittring och högerglidning men gammal hederlig solidaritet som krävs?

”Nya Vänstern”, det låter nåt. En tänker osökt på hur skinnskallarna på helikopterplattan reste sig mot mitten av nittitalet och gick och köpte kostymer på vägen mot Helgeandsholmen men det påminner kanske framförallt om det moderata förnyelseprojektet i millenniets upptakt. Som det ju finns god kännedom och insikt om hos Vänstern – partisekreterare Etzler skrev i ”Reinfeldteffekten” 2013 utförligt om de illusionstrick som på kort tid förvandlade ett litet förhånat elitistparti till ett seriöst alternativ för stora delar av arbetarklassen. Det handlade som bekant knappast om någon översyn av politiken eller världsbilden men blott och bart om hur den presenterades.

Det sägs att det är detaljerna som gör det och denna sanning har väl sällan demonstrerats bättre än av Schlingman & Co under åren omedelbart före Alliansens oväntade valseger (Sverige under Persson gick ju faktiskt alldeles utmärkt) 2006.

Retoriken, att ladda ord och begrepp med rätt associationer.

Paradexemplen är väl när ”privatisering” döptes om till ”valfrihet” och ”osolidarisk politik” till ”arbetslinje”.

Påbud utgick som bannlyste pärlhalsband och andra övertydliga överklassmarkörer från officiella partisammanhang.

Den exempellösa fräckheten av ett uppenbart näringslivsparti att kalla sig för arbetarparti – vem på vänsterkanten skrattade inte i förstone gott åt det tilltaget, för att sedan sätta skrattet i halsen när siffrorna började trilla in under valvakan.

Ja, med fräckhet kan man komma längre skrev redan Kai Gullmar och däri består kanske vänsterns utmaning. Riksdagens enda vänsterparti måste kanske ta ett djupt andetag och tänka i alldeles nya banor för att nå bortom de redan frälsta.

För ett progressivt framtidsparti  är ju mycket av utanverket faktiskt rejält mossigt. Det är extremt lätt att driva med vänsterpartister, ”upp till kamp!” säger man bara med en knuten näve (som på ­illustrationen till Larssons artikel) så drar man hem garven och skrämmer den tveksamme från att ta steget.

Vänstern borde kanske fråga sig hur allt detta som tas som självklarheter inom rörelsen (de röda fanorna och kamrat-tilltalet, med mera) uppfattas utanför densamma. Vinner det några röster eller gör det bara jobbet enklare för de borgerliga företrädare som söker utmåla Vänstern som bakåtsträvare och vattentrampare, eller som extremister av samma skrot och korn som de på högerflanken?

Kort sagt, vad är viktigast: traditionerna eller politiken? Vill Vänsterpartiet vara det växande parti för radikal solidarisk samhällsomdaning som programmet lovar, eller en liten exklusiv klubb för folk med koll på de röda koderna?