Debatt: Nu måste klimatkunskap omsättas i handling

Svenskar har relativt sett hög kunskap om och ett starkt engagemang för hållbarhetsfrågor, men vi lever inte som vi lär. Det finns ett stort glapp mellan kunskap och attityd å ena sidan och beteende å andra sidan. I vanliga fall upplever människor obehag när en handling inte harmonierar med en intention, men om vi lyckas motivera det för oss själva kan vi leva med glappet. Ta flygandet. Det fortsätter att öka trots en ökad medvetenhet om klimathotet och flygets klimatpåverkan.

Klimatforskare har länge påpekat att flygandet måste minska. Samtidigt flyger vi mer och mer. I Sverige har flygandet fördubblats sedan början på 1990-talet. Länge har det varit märkligt tyst om detta problem. Enstaka utspel i medier har gett måttligt eko. Ett fåtal politiska utspel har gjorts för att begränsa flygandet, som beslutet om en modest flygskatt som, efter visst politiskt motstånd, antogs i höstbudgeten 2017 och infördes den 1 april 2018.

Något hände emellertid i januari 2018. Inom loppet av några dagar skrev ett antal kulturdebattörer om sina egna personliga insikter om flygandets skadlighet och om hur de sett sitt eget självbedrägeri i vitögat. Det öppnade en dammlucka ur vilken en strid ström av tidningsartiklar, tv- och radioinslag, poddar och debattinlägg i sociala medier strömmade. På Twitter exploderade hashtaggen #Jagstannarpåmarken och på Facebook aktualiserades gruppen ”Jag flyger inte – för klimatets skull”. Att prata om flygresors klimatpåverkan med vänner och kollegor, som tidigare varit en social stämningsdödare, blev plötsligt möjligt.

Detta väckte vårt intresse av en speciell anledning: Under hösten 2017 genomförde en av oss en pilotstudie i sociala medier om hur medborgare legitimerar sin icke-handling i hållbarhetsfrågor. Bland de 108 informanter som bekänner sig till hållbara ideal visade sig att den enskilt vanligaste situationen då de agerar mot sitt eget bättre vetande i miljösammanhang var just flygresor.

Den vanligaste legitimeringsstrategin byggde på ett kontotänkande. Ett exempel är en person som legitimerar långa resor till Asien med cykling till jobbet, återvinning av avfall och att äta veganskt. Klimatvänliga åtgärder ses som ”besparingar” och klimatsynder som ”uttag”. Valutan är på ena sidan uppoffringar och på den andra sidan behovstillfredsställelse. 

I ett alternativt resonemang kunde istället utsläpp som undvikits i vardagen ha ställts mot flygets utsläpp, men det skulle ha knäckt logiken, eftersom det i vanliga fall skulle ta flera år av besparingar för att motsvara en långresa. Alternativa legitimeringsstrategier inkluderade jämförelser med andra föreställt större miljöbovar eller med idéer om att andra skulle lösa problem genom tekniska landvinningar eller politiska påbud.

En retorisk grundtanke är att om man ska nå en person och påverka denne att gå från tanke till handling behöver man förstå och hantera dennes motiv för icke-handling (eller för att göra på andra sätt än de föreslagna). Det här synsättet är sparsamt utforskat i klimatrelaterad vetenskap och lyser dessutom med sin frånvaro som en medveten dimension i klimatdebatten.

Legitimeringsstrategier för icke-handling i klimatfrågor behöver därför undersökas och problematiseras så att de också kan hanteras och diskuteras av olika aktörer som arbetar med hållbar utveckling. På så vis skulle man kunna motverka trögheten i klimatarbetet.
 

Flera av de debattinlägg som publicerats nu under vårvintern vederlägger just de legitimeringsstrategier vi undersökt, exempelvis kontotänkandet och jämförelsen. Flera framför också argument som är kopplade till sociala förväntningar och skamkänslor. Det brukar vara en stor tröghet i klimatpolitiken, men det intressanta med den här debatten är att den redan har börjat få politiska återverkningar. Miljöminister Karolina Skog har till exempel blivit KU-anmäld av Centerpartiet på grund av sitt uttalande om att Luftfartsverket och statliga bolaget Swedavia borde lämna branschorganisationen Svenskt Flyg. Regeringen har tillsatt en utredning som ska främja användningen av biobränslen för flyget och dessutom gjort en satsning med 100 miljoner på forskning om biobränslen. Vi ser också en begynnande diskussion om det rimliga i subventionering av flyg och flygplatser.

Satsningarna på hållbar utveckling handlar ofta om naturvetenskap och tekniska lösningar. Det är rimligt och rationellt, men dyrt om man inte också försöker göra något åt glappet mellan kunskap och beteende. Glappet är väl beforskat, men inte om hur det skulle kunna överbryggas. För att kunna göra det måste vi förstå hur människor resonerar när de handlar mot bättre vetande. Vi behöver också förstå hur dessa interna resonemang förhåller sig till en offentlig debatt, som plötsligt ställer personliga föreställningar på ända. Det är människan som ändrar klimatet. Studier av människan och hennes handlingar måste få större plats för att vi ska kunna klara av transitionen till ett hållbart samhälle.

Maria Wolrath-Söderberg
Södertörns högskola

Nina Worms
KTH

Mathias Fridahl
Linköpings universitet och tankesmedjan Fores

Karolina Isaksson
Statens väg- och transportforskningsinstitut

Miyase Christensen
KTH och Stockholms universitet

Markus Larsson
Tankesmedjan Fores