Debatt: Nu är jag rädd för att uteslutas ur Indien

Nu är jag rädd för att fysiskt uteslutas ur Indien. En dissident som ifrågasätter nuläget i Indien kan räkna med någon form av repressalier eller uteslutning. När jag som människorättsjurist ifrågasätter premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska politik representerar jag i nuläget anti-indiska perspektiv.

Det är generellt svårare att trycka ner en befolkning som har dissens som grund som faktiskt det indiska samhället har. Oavsett om det är beslutet att återkalla den speciella konstitutionella statusen som en halvautonomi för Jammu och Kashmir, eller att införa det  lagförslaget om medborgarskap som är diskriminerande mot muslimer, kommer indier att ifrågasätta och hålla protester. Trots detta har den indiska regeringen arbetat hårt för att avskärma dissidenter och människorättsförsvarare.

Länge har Modis regering antytt att de mänskliga rättigheterna ska ses som ett västerländskt koncept och att det är hinduiska, religiösa värderingar som ska sätta strukturen i det indiska samhället.  Allt fler människorättsorganisationer rapporterar om slutna möten, snudd på underjordiska möten, för att undvika regeringens övervakning och plötsliga besök från polisen. Miljöorganisationer får det alltmer omöjligt att verka för klimatförändringarna, då Modi tydligt understrukit att dessa frågor inte rör Indien. 10-talet var det varmaste i Indien, och indiska forskare är eniga om att detta är effekterna av en global uppvärmning, men vetenskaplig information om klimatförändringarna berör knappt regeringen.

Modis mycket starka övervakningskultur tar sin form genom olika angrepp. Indisk media straffas och belönas dagligen av regeringen. Times of India, The Hindu och The Telegraph är några av de största tidningarna i landet som fick sina statliga annonseringar frysta direkt efter att man rapporterat kritiskt om regeringens försök till och genomförande av ultranationalistiska reformer. Medieklimatet och kritiker har dämpats eller tystats och även de som tror att de är skyddade för att de skriver utomlands eller för en utländsk förläggare, eller på en internationell organisation är drabbade av övervakning och kan riskera uteslutning.

Ett exempel är fallet Aatish Taseer, brittisk indisk författare och journalist, som fick sitt livstidsvisum (OCI) indraget. Detta skedde efter ett antal kritiska artiklar om den indiska regimen främst i tidningen Time strax innan det indiska valet. Taseer har varit tydlig med att återkallelsen av hans visum är ett tydligt varningsmeddelande till journalister och andra att lugna ner sig. Samma situation utsattes Debbie Abraham för som ordförande för en brittisk parlamentarisk grupp  med inriktning på Kashmir där hon är och har varit kritisk mot Modi-regeringens aggressiva reformer i förhållande till Kashmir. Abrahams visum drogs tillbaka med märkliga förklaringar. Dessa två kan i nuläget inte komma in i Indien, världens största demokrati.

För egen del är jag beroende av ett visum till Indien,  som idag inte på något sätt kan tas för givet. Efter 20 års gräsrotsarbete med rapporter och arbete inom mänskliga rättigheter och hållbarhetsarbete i Sydasien och Indien är jag för första gången rädd att detta ske. Och jag har alla anledningar vara det.

För att citera Abhijit Banerjee, 2019 års nobelpristagare i ekonomi: ”Varje indier som bryr sig om Indien, behöver vara orolig nu!”