Debatt: Nothing about us without us – äntligen jämlik hälsa!

Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Internationella Röda Korset, FN, WHO, EMCDDA – alla förespråkar sprutbyte som EN insats för att minska spridning av HIV och hepatiter (framför allt hepatit c) bland människor som injicerar narkotika. Att sprutbyte är en effektiv åtgärd för att minska spridning av HIV och hepatit c stöds av forskningen på området (2014 kom Palmateer med en uppföljning) och naturligtvis stödjer man sig på evidens och beprövad erfarenhet i vår omvärld där sprutbyten är en självklarhet; men i den kunskapsfientlighet som länge rått i Sverige då det kommer till skademinimering för den här gruppen ligger vi långt efter. Något som uppmärksammats inom FN och föranlett biträdande högkommissionären Flavia Pansieri att kritisera Sverige för att inte leva upp till de mänskliga rättigheterna då det handlar om narkomaner.

Man uppger sig i Göteborg istället vilja satsa på att få människor att sluta knarka, något som på intet vis står i motsatsförhållande till att hjälpa dem med rena sprutor så länge som de är aktiva brukare. Vi i SBF anser att man måste möta människor där de befinner sig i livet – inte där man tycker att de borde vara. Fakta är att det finns de som inte vill, eller kan, sluta och det är djupt oetiskt att förneka dem smittskydd utifrån ett önsketänkande om förändring.

Marina Johansson (S) uppger att när sprutbyte införs i Göteborg så kommer man att ha socialarbetare på plats i sprutbytesrummet. Det tror vi i SBF vore väldigt olyckligt. Vi vet – utifrån det samarbete Stockholms Brukarförening har med sprutbytet i Stockholm – att många av brukarna är rädda för att registrera sig, för att sekretess inte ska hållas och att uppgifter om dem ska hamna till exempel hos socialtjänsten. Det är det vanligaste argumentet för att inte vilja besöka bytet utan att istället fortsätta skaffa sig sprutor andra vägar.

Vi i Göteborgs Brukarförening, tror att det vore ett stort misstag, och att det skulle betyda att många inte vågade uppsöka sprutbytet. Man måste få möjlighet att byta sprutor, vaccinera sig, testa sig och ta del av de smittskyddsåtgärder som sprutbytet erbjuder utan att tvingas in i en kontakt med socialtjänsten. Sjukvårdspersonalen på bytet kommer ju att kunna lotsa vidare dem som vill ha, och inte redan har, en soc-kontakt. Helst skulle vi i SBF se att man också gavs möjlighet att köpa sprutor på apoteket. Det finns de som absolut inte vill ge sig tillkänna och som inte vill ha, eller behöver, den övriga service ett fullt utbyggt sprutbyte erbjuder. De borde också ges möjligheter att skydda sig mot HIV och HCV. Det kan även vara värt att nämna att Sverige inte bara har den höga dödligheten (näst högst inom EU; källa EU:s narkotikabyrå) bland brukare att skämmas över. Vi ligger också i toppen då det gäller förekomst av hepatit c i gruppen intravenösa brukare. En studie av Anna Jerkeman visar att 9 av 10 av patienterna i LARO-program (Läkemedelsassisterad rehabilitering av opiatberoende) bär på antikroppar mot viruset.

Ytterst är detta en fråga om jämlik hälsa. Vill vi verkligen leva i ett land där man nekar dem i en utsatt grupp med redan kraftigt förhöjd dödlighet möjlighet att skydda sig mot potentiellt dödliga sjukdomar? Nästa person som smittas kan vara någon som står Dig nära…