Debatt: Nej Timbro, kollektivavtalade löner är inte orättvisa

Häromdagen skrev Adam Danieli, arbetsmarknadsansvarig på tankesmedjan Timbro, en syrlig tweet om att personalen på IKEA har olika löner beroende på vad de jobbar med – och att det skulle tas som intäkt för hur ”godtyckliga” och ”orättvisa” kollektivavtalade löner är. Många av oss poängterade hyckleriet i Danielis tweet. Det är minst sagt magstarkt att framhålla kollektivavtalade löner som ekonomisk orättvisa, samtidigt som de tre män som ärvt företaget av sin företagsledande pappa är goda för tio miljarder var – av den enkla anledningen att de råkade bli barn till just honom.

Om Danieli och hans kollegor fick bestämma skulle det vara upp till alla företag att sätta hur låg lön de vill. Det är deras version av ekonomisk rättvisa. Det skulle förstås skapa en arbetsmarknad i evig spiral nedåt gällande både lönenivåer och arbetsvillkor, och det vet Timbro. De bryr sig bara inte. Devisen att ”det ska löna sig att arbeta” kommer väl till pass när högern vill sänka löner eller trasa sönder sjukförsäkringssystem. Men dessa arbetslinjevurmande företrädare älskar ofta låg eller obefintlig beskattning av kapital, arv, gåvor, fastigheter och förmögenheter lika mycket som de älskar politiken som gör fattiga fattigare. Att säga åt sjuka, arbetslösa eller lågavlönade människor att anstränga sig och jobba hårdare går an – men att kräva några procent av miljardärernas nedärvda förmögenheter går absolut inte för sig. Deras föräldrar har ju jobbat så hårt.

Och om någon mot förmodan skulle få för sig att göra det mer fördelaktigt att arbeta än att ärva (det vill säga införa någon slags beskattning på de enorma förmögenheter som numera finns i Sverige) – kommer högern med berättelser om hur de jobbskapande hjältarna bland Sveriges förmögenhetselit antagligen lämnar landet om de skulle behöva bidra mer till välfärdsstaten. Här bör förresten poängteras att Sverige sticker ut i jämförelse med resten av världen när det gäller hur många som ärvt sin förmögenhet istället för att arbeta till sig den.

Beskrivningen av beskattning på arv eller förmögenheter som omöjlig eftersom de jobbskapande entreprenörerna då skulle lämna Sverige är helt enkelt inte sann.

Sverige har haft någon form av arvsskatt sedan 1600-talet. När den avskaffades 2005 var det första gången på 400 år som beskattningen av arv försvann helt. Historiskt sett har Sverige varit en av världens starkaste välfärdsstater, samtidigt som vi haft låg arbetslöshet och ett mycket exportstarkt näringsliv. Vi har sett stora industrier och företag blomstra, även i tider då ärvda förmögenheter beskattades.

Majoriteten av alla OECD-länder, Storbritannien och USA har fortfarande arvsskatt. Beskrivningen av beskattning på arv eller förmögenheter som omöjlig eftersom de jobbskapande entreprenörerna då skulle lämna Sverige är helt enkelt inte sann. Eller, den måste åtminstone inte vara det. Det finns säkert några rika företagare – eller barn till rika företagare – som älskar hur billigt det är att vara superrik i det här landet, men vi andra behöver ju inte försvara deras skatteplanering som rätt, riktig eller rimlig.

Det går nämligen att påverka det politiska handlingsutrymmet för ekonomisk-politiska reformer. Man kan till exempel upprepa budskap om hur lata arbetslösa och sjuka människor är i syfte att bygga samhällelig acceptans för att trasa sönder ett helt sjukförsäkringssystem. Man kan också upprepa budskap om hur omöjligt det är att beskatta nedärvd rikedom i syfte att bygga samhällelig acceptans för en ständigt ökande förmögenhetskoncentration hos de redan rikaste familjerna.

Det skulle ju kunna vara så att en näringslivsfinansierad tankesmedja har ett visst politiskt intresse i att göra både och. Men låt dem inte för en sekund lura dig att tro att det har något med ekonomisk rättvisa att göra.