Debatt: Nej, Fridolin, jag valde inte fel parti

Jag började min politiska bana som grön. I Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom träffade jag många idealister som engagerat sig för en human, fredlig och miljövänlig värld. Att de inte ville avskaffa kapitalismen, som jag såg som roten till det onda, gjorde att jag efter ha stångat pannan i väggen i deras internorgan "Nisse Hult" lämnade de gröna och sökte mig till de röda.

Men jag har många fina minnen kvar. Ett av dem är när jag, en plogbills-entusiast och en feminist käkade linsgryta och pratade pacifism och civil olydnad i sommarsolen på taket till kontoret, beläget ovanför tågstationen i Lund.

Ett annat minne är från en konferens uppåt i landet. Dit kom en grabb från hemvärnet för att informera och rekrytera. Han öppnade sitt föredrag med att fråga de gröna ungdomarna hur många som gjort lumpen. Inte en hand i vädret följt av ett förtjust fnitter. Militär och vapen var ungefär lika populärt som bacon i det mycket vegetariska och pacifistiska förbundet.

På kongressen jag deltog i fanns tuffa brudar med rakade skallar, håriga armhålor och t-shirts med grön-svart stjärna – anarko-ekologister tror jag de kallade sig. Där var förstås en och annan hippie med gitarr och grupper av glada fältbiologer. Mitt bland dem fanns en ung kille, bara 16 år, som var vår ledare. Gustav Fridolin, redan då en mästerlig talare. Om man kan födas till politiker så var det han. Några år senare, när jag blivit kommunist, sågs vi på ett möte i Malmö för det palestinska folkets rättigheter, där vi båda talade. "Du valde fel parti", klämde han ur sig innan han gick.

Jag kom inte på något rappt att slänga tillbaka då, men låt mig säga idag – att jag aldrig för en sekund ångrat mig. Partiet jag bytte till samlar namn på gator och torg mot värdlandsavtalet med krigsalliansen Nato. Partiet som Fridolin leder kommer, om inte några övervintrade miljö-pacifister revolterar, att i riksdagen rösta ja. Avtalet gör Sverige till en vasall-stat till USA och underminerar den fredspolitik som svenska folket omfamnat i 200 år.

Värdlandsavtalet är oförenligt med Miljöpartiets eget program: "Uthyrningen av svensk mark till Nato och andra utländska militärstyrkor för krigsövningar ska också upphöra", så står det bland annat.

Jag undrar vad de före detta gröna ungdomarna tänker om stödet för upprustning och militarism i dagens Miljöparti. Och vad tänker de om Fridolins underkännande av aktivisterna som med civil olydnad protesterade mot kolkraften i Tyskland?

Drömmer mina gamla förbundsvänner fortfarande om fred, miljö och pacifism eller har de helt tappat hoppet?

Jag vet vad jag tänker. De valde fel parti.