Debatt: Nazistisk våldsideologi riktar sig mot alla

 Året är 1995, det är en varm och stilla sommardag den 17 augusti. John och hans vän bestämmer sig för att tälta vid Ingetorpssjön utanför Kode. De vill njuta av de sista dagarna innan skolan ska börja. På andra sidan sjön har det samlats ett gäng nynazister som är mellan 15 och 18 år gamla. De har druckit hela kvällen. De ser John och hans vän och bestämmer sig för att ta sig dit.

En av nazisterna känner John från skolan, de har bråkat förut. När de kommer till platsen börjar de oprovocerat slå John och skriker att John ska säga att han älskar nazister. John vägrar. I två timmar pågår misshandeln tills de slänger honom i sjön för att drunkna. Planen misslyckas då John lyckas simma ut i vattnet och väntar på att nazisterna ska gå. Men då hotar de med att döda hans vän. John simmar tillbaka för att hjälpa sin vän, men vännen har redan släppts fri och tortyren av John fortsätter.

Nazisterna sparkar honom medvetslös, sedan slänger de honom i vattenbrynet där han drunknar. Utan ånger, utan förståelse för människovärde, vänder de ryggen och lämnar platsen. John är blond, blåögd, född och uppvuxen i Sverige. Ingen förstår varför de mördade John.

2013 i Kärrtorp hålls en fredlig manifestation mot rasism. De som deltar är barn, vuxna och pensionärer. De kommer för att gemensamt stå upp mot de nazistiska och rasistiska aktiviteterna som tidigare under året har skakat småstadsidyllen.

Men efter en stund uppstår kaos och folkmassan attackeras av nynazister som ville stoppa den antirasistiska manifestationen. Sju av dem dömdes för våldsamt upplopp. 

Dessa händelser visar att den nazistiska våldsideologin riktar sig mot alla som inte delar deras mening, som vägrar vara tysta. 

Då handlar det inte om folket och nationen utan om hot mot alla meningsmotståndare. John räddade en vän, han visade mod och stod upp för sina åsikter. Det kostade honom livet. Det var och är en tragedi utan motstycke. En katt och råtta-lek som slutade i att Johns föräldrar, Tony och Marie-Louise, aldrig mer får se sin son i livet. Berättelsen om John Hron ska aldrig sluta berättas hur fruktansvärd och ofattbar den är.

För trots att det är 20 år sedan är det en historia som har upprepats. Om än i en annan stad, om än med andra offer och förövare men med samma hänsynslösa våld. Och det bruna bälte som bredde ut sig över Sverige under 90-talet har efter några års frånvaro på nytt börjat organisera sig och har 2015 vunnit mark i både Sverige och Europa. John vägrade vara tyst och till minne av hans civilkurage ska vi aldrig glömma eller sluta höja våra röster.