Debatt: Nationaldagsfirande, nej tack!

För varje år som traditionen att fira nationaldagen fortsätter gläds jag över känslan av att vara totalt rotlös. Jag är inte fäst till en nation, till ett folk, till en färg av människors alla olika nyanser. Jag är inte ifrån det här eller det där. Jag tillhör inte en plats på en planet eller ett universum, jag tillhör alltsammans.
Eller? 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Kanske är det att så att allt tillhör mig? Jag gör ett hem av något främmande, genom att närma mig, genom att naivt tro att jag är välkommen vart jag än tar vägen.

Men sådan är inte världen jag lever i. Dit jag kommer ser jag människor fira inbillade gränser, uppbyggda barriärer som skapar främlingskap och allt vad hat grundar sig på. Allt detta baseras på uppdiktade gränser, landsgränser, nationsgränser, kulturgränser, språkgränser.

Allt det som inte existerar, som vi har skapat av behovet att gynna oss själva, att fortsätta våra privilegier, eller till och med av våra instinktiva begär till att markera ett revir. Jag tänker alltid på människan och hennes enkelhet när jag ser en hund kissa på träden i små doser för att markera sitt territorium. På samma sätt har vi dragit gränser genom land, även vattnet har vi delat upp till ”ditt och mitt”. 

På så sätt har vi skapat ett falskt människovärde – baserat först på härkomst, sedan utvecklades detta till att baseras på pigmentet i huden, religion, kultur, språk och klass. 

Allt ska placeras in i skalor, allt ska graderas till dåligt, bra och bättre. Människan är beroende av markörer eftersom hon ej kan öppna ögonen för att se sin blindhet stå i vägen för empatin, för mänskliga rättigheter. Vår okunnighet baseras på distans, på ovilja, på ointresse för den främmandes liv.

Många gånger har jag fått frågan som motparten ställer i hopp om att katigorisera mig in i ett av sina fack.

Var kommer du ifrån?

Svaren skiljer sig från gång till gång, ibland gör jag det lätt för mig och matar människan med ett enkelt och förväntat svar. Ibland kan jag inte låta bli att berätta att jag är född på en plats och uppvuxen på flera andra. Men just platserna jag har varit på har inget med mig att göra. Jag känner ingen tillhörighet varken här eller där. Jag finner ett stort nöje i att vara ingestans ifrån. Svaret som chockar ibland och i vissa fall skapar oförstånd. ”Klart att du är svensk eller irakier, någonstans måste du vara ifrån”, replikerar motparten.

Jag motsätter mig allt sådant nonsens, jag är en människa i sin enkelhet. Jag är dans, jag är musik, jag är poesi, jag är en ström av ord. Alla mina språk är endast ett språk som fungerar som en tolk mellan mig och mina medmänniskor. I grunden har känslor inga ord, inga bokstäver eller läten, känslor känns och kan inte beskrivas med en korrekthet som gör att motparten kan förstå en till fullo. Men vi gör tappra försök dagligen. 

Istället fortsätter merparten av de som kommer i min väg att visa mig sina enkla val att tillhöra något, det som med all säkerhet inte kommer att fortsätta vara sig likt. Vi utvecklas vare sig människor vill det eller ej. Inga nationer består, inga språk kommer heller att bestå.

Inget består av det som nationen är och som vi värdesätter till den grad att vi hänsynslöst kan se på när barn och människor dör av krig och förstörelse utan att yttra några ord. Vi blundar för oegentligheter och tar till dubbelmoral så länge nationen förblir skyddad och bevarad. Jag tillhör inte en sådan plats, jag kan med nöje skylta och vara stolt över att vara nationslös. 

Jag firar inte nationaldagen, jag sjunger inte annat än hjärtats glada och sorgsna sånger. När jag skriker så skriker jag med min fulla röst för mänskliga rättigheter oavsett territorier.