Debatt: När ska skriken från slakterierna tystna?

För några år sedan var jag på ett studiebesök på ett vanligt svenskt slakteri. Jag tittade ner. Jag såg blod rinna förbi mina skor. Jag tittade upp. Jag såg griskroppar röra sig som ett pärlband i taket. Måste nästan ducka för att inte krocka med dem. Jag visste att de nyligen skickats ner i ett schakt fyllt med gas.

”Det är ett oerhört ångestframkallande sätt för grisen att bedövas på, eftersom halten av koldioxid är så hög som 90 procent. Gasen bränner vid inandning” säger Bo Algers, professor emeritus på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i en intervju med Sveriges Television.

När jag pratar med folk så är det tydligt att i princip alla bryr sig om djur. Vi vill inte att djur ska lida. Därför är det en paradox att de flesta av oss bidrar till att djurens lidande. Vi bidrar genom att köpa kött, mjölk och ägg i matbutikerna. Varför gör vi sådant som egentligen går emot våra mest grundläggande värderingar? En av förklaringarna är att företagen försöker mörka så mycket som möjligt av djurindustrin. Gårdar och slakterier är svåra att få tillträde till, och det görs mycket för att inga bilder eller videos därifrån ska leta sig fram till konsumenternas näthinnor.

Istället för att visa verkligheten väljer företagen att hitta på en berättelse om att djuren som utnyttjas egentligen har det bra. De påstår att vi har världens bästa djurskydd, att om vi köper svenskt kött så utför vi en god handling, att korna får gå ute och beta på gröna sommarängar jämnt och ständigt.

Vi konsumenter tenderar att svälja de här lögnerna med hull och hår. Djurhyckleriet gör det lättare att leva som vanlig köttkonsument, för om djuren har det bra så kan jag ju lugnt fortsätta att äta som jag alltid har gjort.

Länge har frågan om djurindustrin reducerats till en konsumentfråga. Företagen slår ifrån sig och säger: ”Vi säljer bara vad konsumenten vill ha.” Politikerna abdikerar från sitt ansvar genom att säga: ”Vi kan inte styra vad folk väljer att lägga på sin tallrik.” Men vi har flera exempel från Sveriges historia där det som började som en privatsak sedan blev till lag.

Under 1960-talet hade majoriteten av alla barn i Sverige någon gång blivit slagna av sina föräldrar. Om man inte slog sina barn kunde man bli anklagad för att vara en dålig förälder. Men det fanns några som kampanjande för att politikerna skulle stifta en lag som förbjöd barnaga. Sådana försök möttes av åtlöje.

”Även om en sådan lag skulle införas skulle den ändå inte ha någon effekt. Skulle verkligen polisen komma till varje hem och försäkra sig om att inget barn fick smisk på stjärten?”, sa de kritiska rösterna.

Trots kritiken blev det ändå 1979 ett beslut i riksdagen som förbjöd föräldrar att slå sina barn. Sverige blev därmed det första landet i världen att förbjuda barnaga. Sverige har nu en möjlighet att återigen vara en pionjär i världen för ett samhälle där inte heller djur ska utsättas för våld! Vi kan förbjuda människor att utsätta djur för våld och lidande, och avskaffa slakterierna. Sverige kan bli ett internationellt föredöme genom att ställa om till en växtbaserad matproduktion som är bättre – inte bara för djuren, utan också för klimatet och folkhälsan. Det som verkar utopiskt idag kan bli verklighet inom en snar framtid. Det har historien lärt oss. De dagar när jag känner mig hoppfull så ser jag framför mig en värld där djurens skrik på slakterierna äntligen har tystnat, där de blodtäckta golven har bytts ut till platser där växtbaserad mat tillverkas utan blodutgjutelse.