Debatt: När ska det samiska arvet bli mer än en turistattraktion?

Mot bakgrund av det rasförtryck och de rättsliga övergrepp som begåtts mot urbefolkningen är det en skam att de svenska regeringarna, oavsett färg, visar ett så stort ointresse för urfolksfrågorna, skriver Robin Enander.

När det europeiska kulturhuvudstadsåret i Umeå inleddes 2014 präglades invigningsceremonin av olika former av samiska konstuttryck. Bildspråket var samiskt, jojken, dansen. Kulturåret indelades också efter de samiska årstiderna. Att urbefolkningens kulturarv uppmärksammas i officiella sammanhang är nödvändigt. Efter sekler av hårdfört förtryck är det viktigt att den samiska kulturen åter får blomstra.

Tyvärr tycks det inte finnas ett korresponderande politiskt intresse av att tillvarata urbefolkningens mest grundläggande rättigheter. Visserligen har Stefan Löfven aviserat en ambition att ratificera FN:s urfolkskonvention ILO, 169. Det är inte en dag för tidigt. Men intresset för urbefolkningen överlag verkar dessvärre begränsa sig till en form av regional varumärkesprofilering, genom exotifiering av det samiska kulturarvet – särskilt i den landsände där de historiska övergreppen mot samerna är som mest otaliga och brutala. Att kommuner som Luleå och Piteå dessutom vägrat ingå som samiska förvaltningsområden är mot ovan beskriven bakgrund djupt stötande. 

Koloniseringen av Lappland och den norrländska kusten är ett mörkt kapitel i den svenska historien och staten har begått omfattande övergrepp mot urbefolkningen i sin stöld av de marker som samerna livnärt sig på sedan urminnes tider. Under 1900-talet bedrevs en hårdför ras- och assimileringspolitik – något som är viktigt att dra sig till minnes efter Björn Söders och Sverigedemokraternas senaste uttalanden. Denna raspolitik tycks fortfarande ha viss resonans. Samiska ungdomar kan vittna om regelbunden diskriminering och rasistiska påhopp. Den psykiska ohälsan bland samer ökar. Under 80-talet drog en självmordvåg fram över det lilla nordnorska samhället Karasjok och slutade med att totalt 30 personer, uteslutande samer, hade tagit sina liv. Frågan om den psykiska ohälsan bland samer har tidigare varit ett outforskat område. En stor del av problematiken tycks ha sin rot i just diskriminering, påfrestande rättsprocesser och det konstanta ifrågasättandet av den samiska identiteten. När Svenska Samernas Riksförbund (SSR) vädjade till regeringen om att upprätta centrum för samisk hälsa, en minimal utgift för staten, fick man kalla handen från dåvarande socialminister Göran Hägglund. Även om det formella förtrycket reducerats, kvarstår ett talande ointresse för att göra upp med de historiska oförätterna och försöka ställa saker till rätta. 

Det svenska Sametinget instiftades 1993 och har funktionen av dels folkvalt organ och myndighet. Till dess uppgifter hör bland annat att bejaka det samiska kulturarvet. Sedan bildandet har emellertid myndighetsuppdraget successivt utökats medan de knappa ekonomiska anslagen kvarstår. Staten avsätter 40 miljoner årligen till Sametingets verksamhet och omkring 200 miljoner till samiska verksamheter totalt. Det är en svältfödd budget utan potential att åstadkomma särskilt mycket till gagn för urbefolkningen. I Norge anslår regeringen (trots att det i denna numer ingår ett rasistiskt och samefientligt parti) tolv gånger så mycket totalt till samiska verksamheter och mer än dubbelt så mycket till sametingets verksamhet.

I utländsk media har den omfattande gruvexploateringen av Sápmi, som både drabbat urbefolkningen, skattebetalarna och miljön hårt, fått stor uppmärksamhet medan frågan i Sverige i stort sett passerat obemärkt. Den utdöende umesamiskan tillägnades i dagarna ett omfattande reportage i den brittiska tidningen The Guardian. Från svensk sida lyser intresset med sin frånvaro.

Mot bakgrund av det rasförtryck och de rättsliga övergrepp som begåtts mot urbefolkningen är det en skam att svenska regeringar, oavsett färg, visar ett så stort ointresse för urfolksfrågorna. Det ökade stödet för det fascistiskt och rasistiskt anstrukna partiet Sverigedemokraterna är dessutom en stor tillbakagång som vållar stor oro och rädsla bland samiska vänner.

Nu har kulturhuvudstadsåret i Umeå avslutats och har enligt Umeå kommun varit en inkomstbringande succé. Detsamma kan inte sägas om de gruvor som staten låtit utländska riskkapitalbolag anlägga i Sápmi. Gruvor som en efter en gått i konkurs, vållat rennäringen stora problem och som skattebetalarna nu får betala saneringskostnaderna för. 

När blir det samiska kulturarvet mer än en turistattraktion? När ska Sverige på allvar ta ansvar för urbefolkningens rättigheter?