Debatt: När id-kortet sitter i min bleka hy

I mitt universum så säger jag hejdå till mina klasskompisar, tar tåget till Kastrup och utan att visa mitt pass en enda gång glider jag igenom kontrollerna med en mobilbiljett i ena handen och en kaffe latte i andra. Mitt universum är en plats där det blir lättare och lättare att flyga inom Europa. Det är en plats där flygplatserna och flygbolagen curlar oss konsumenter eftersom de många konkurrenterna på marknaden har gett oss, köparna, makt. I mitt universum talar ingen om Schengen, få vet vad det är. (Utom ibland när någon flyttat till London och en viss förvirring uppstår kring det svårstavade avtalet som Storbritannien inte deltar i och hur funkar det egentligen om man blir snuvig?) 

Min generation (och klass) som är födda på 90-talet ser EU:s öppna gränser som en rättighet. Vi försöker betala med euro eller pund på krogen eftersom vi ”har lite kvar från förra resan”. I mitt universum så visar jag inte mitt pass en enda gång och ändå sitter jag bredvid en hel drös av EU-byråkrater på väg till Bryssel medan Köpenhamns stadskärna blir allt mindre. Jag är en självklar medborgare i Europa.  

I ett annat universum träffas Turkiets president Erdogan och EU:s migrationsministrar för att utöka sitt samarbete. De vill stänga flyktvägen över medelhavet till Europa. Det är nog nu, sägs det. Det funkar inte längre, sägs det. (Fast på politikerspråk.) I ett annat universum så ska Grekland och Turkiet tillsammans patrullera Medelhavet för att stärka EU:s yttre gräns. Anledningen sägs vara humanitära skäl. I detta universum läggs förslag om mer pengar till deportationer fram. Om byggnationer av hus där människor som fått sin asylansökan avslagen skall låsas in i väntan på deportation. Det pågår ett tredje världskrig och rubrikerna gör Europa till offer och strömmar till bovar. Ingen vet riktigt vem Europa är och alla verkar ha glömt bort historien, den som vi aldrig fick glömma eller upprepa. Var det inte så?  

I ett annat universum säljs vattentäta plastfickor för pass som ska färdas runt nackar och över medelhav i gummibåtar. Det säljs väl genomtänka ryggsäckar där du kan bevara dina identitetshandlingar så att de inte ska bli värdelösa när vågorna går höga. I ett annat universum är du ingenting utan ditt pass och fyra sista siffror. 

Mitt pass struntar personalen på Kastrup i. Och det handlar inte bara om digitala framsteg. Bekräftelsen på min identitet och existensberättigande sitter min bleka hy. I mitt fortfarande sommarslingade hår. I mitt språk och därmed även de förutfattade meningarna om vem jag är. Jag är endast jag. Inte en del i den ström av 90-talister som stormar Europa med det havererade Schengenavtalet som meal ticket och förpestar Berlins barer och utnyttjar svart arbetskraft i Kroatien och åker hit och dit utan eftertanke.   

Slumpen gjorde att jag föddes i Sverige och inte Syrien. Slump får sällan spela roll i politiken. Låt det inte göra det denna gång heller. Lagliga vägar är den enda lösningen på det världskrig som nu utspelar sig. Det är 26 år sedan Berlinmuren revs. Nu vill EU och Turkiet bygga en ny mur. Skillnaden den här gången är endast att medelhav och inbördeskrig finns på ena sidan.