Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: När blev det okej att vara stygg?

Kristian Mandin
Kristian Mandin

Dagens ETC

Att vara snäll verkar vara en framgångsfaktor och samtidigt blir stora delar av det svenska samhället allt styggare, skriver Kristian Mandin.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ”Vad är det här för jävla trams!” skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.

Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ”gillas”.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good, it’s good to be Google. Att vara snäll verkar vara en framgångsfaktor och samtidigt blir stora delar av det svenska samhället allt styggare.

I något år har det nu stått en tiggare utanför butiken där jag köper min mat. I vintras, en av de allra kallaste dagarna, gick han in och värmde sig på varmluftsaggregaten innanför dörrarna. Några dagar senare framkom det att butiken blivit hotad med bojkott om han fick vara inne i entrén.

Jag upplyste då butikens ägare att de kunde räkna med bojkott från mig om tiggaren inte fick vara inne – jag vill ju inte handla i en ”taskig” butik men det märkliga var att det ”stygga bojkottshotet” uppfattades som det naturliga i de lokala sociala medierna, det var okej att vara stygg och lite obskyrt att vara snäll. Det intressanta var också att incidenten inträffade strax efter att butiken annonserat ut att man endast skulle sälja faitradebananer! Men det var aldrig någon folkstorm mot detta bland kunderna – det var alltså mer socialt accepterat att vara snäll mot bananplantagernas arbetare på andra sidan jorden än mot någon som stod och frös utanför butiken.

Så det som hänt i Sverige de senaste 20 åren är att det är okej att vara stygg, det är coolt att vara elak, att skälla på tiggare, att förespråka ”tuffare tag” och att med ett hånleende ta landets styre som gisslan – det som hänt är att om Pelle Svanslös hade skrivits idag hade Måns varit hjälten. Det som har hänt de senaste 20 åren är att samtidigt som vi genom ett oändligt värdegrundsarbete formaliserat godheten har ett parti med sina rötter i den rasistiska rörelsen blivit ett av de största.

Men det måste åter igen bli mer okej att vara snäll än att vara stygg för det var faktiskt när vi var snälla som vi var riktigt framgångsrika i det här landet.

Så om Sverigedemokraterna ska försvara och värna om det svenska borde de deras kampanj istället lyda: ”Välkommen till Sverige, här är vi snälla mot varandra!”