Debatt: När basfinansiering saknas blir specialistvården lidande

Försämringarna av den könskorrigerande vården är bara en i raden av svarta rubriker som nått oss på sistone, angående sjukvårdens problem. Det handlar också bland annat om att vården av kraftigt överviktiga (obesitas) stryps, med långsiktiga konsekvenser som följd för såväl den enskilda människan som för sjukvården, liksom växande köer till cancervården och sämre tillgänglighet till akut- och barnsjukvård. Larmen hopar sig och ett tydligt mönster träder fram, som bekräftar de konsekvenser vi varnat för: när basfinansiering saknas blir specialistvården lidande.

För att få vetekornet att gro och ge bra skörd behövs mer än spridda skurar. Det behövs en god jord, jämn tillgång till näring och vatten och sådd vid rätt tidpunkt.

På samma sätt måste verksamheterna i Västra Götalandsregionen få mer än spridda skurar av resurser.

Vi socialdemokrater har länge kritiserat den borgerliga regionledningens kortsiktighet i sjukvårdens ekonomi, där alltför lite resurser läggs ut till verksamheterna och alltför mycket ligger kvar centralt för att kunna delas ut som allmosor. Den kritiken kvarstår.

Den framkommer i flertalet av de skrivningar i form av såväl yrkanden, protokollsanteckningar, motioner, debattartiklar med mera, som vi har gjort under drygt fyra års tid. Det vi krävt, och kräver, är att vården ska ha en tillräcklig basfinansiering och rätt förutsättningar för att kunna planera sin verksamhet långsiktigt. Det hjälper liksom inte att sy i en ny knapp i en trasig rock om problemet är att rocken saknar ärmar.

Stoppet för könskorrigerande behandling på Sahlgrenska slår hårt mot en redan utsatt grupp. Vi vet att nära 60 procent av transpersoner i åldrarna 15–19 år har övervägt självmord och 40 procent har gjort åtminstone ett allvarligt försök, enligt rapporten ”Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland transpersoner”, som Folkhälsomyndigheten och Karolinska institutet har publicerat.

I regeringsförklaringen från januari i år lyfts Hbtq-personers rättigheter. Det är bra och viktigt. Mycket handlar naturligtvis om kunskapsförmedling och bemötandefrågor, men om inte sjukvården ges möjligheter att klara sin del är mycket som gjorts och görs förgäves.

Slutligen, inte en enda verksamhet borde få höra – dessutom via ett TV-program – att de bara ska ringa eller messa till en politiker för att få mer tilldelning av resurser! Det är ett arbetssätt som är helt främmande för oss – och borde vara under all värdighet för politiker som styr i landets största sjukvårdsregion.