Debatt: När är det dags att ta ett krafttag för våldsutsatta kvinnor och barn?

Det är knappt en månad efter Orange week, ett par veckor efter två kvinnomord och knappt en vecka efter en uppmärksammad förtalsdom som konsekvens av att en kvinna berättat om sin förövare, samt en vecka efter granskningsnämndens fällning av två program som handlar om utsatta kvinnor.

Nu visar samhället och rättssystemet med all tydlighet att kvinnors möjlighet att fredas från våld bara minskar i samhället. Feminismens hårt förvärvade framgångar får allt mer stå tillbaka.

Detta medan vissa enträget säger att feminismen har gått för långt. Så många säger det, att det kvinnor kämpat för i ett århundrade nu börjar krävas tillbaka. Av männen.

Men jag skulle säga att backlashen för arbetet mot mäns våld mot kvinnor i samhället började redan med förändringen av familjerättslagarna 2006. En lagsatsning som genomfördes för att stärka barnrätten och göra det lättare att få enskild vårdnad. Barnens bästa vart ledordet. De, samhället och framförallt männen, var rädda att förlora på denna reform. Många papparättsgrupper skapades, varav någon suttit i remissinstans.

13 år senare ser vi konsekvenserna. Nu kan män som misshandlat sin partner och/eller sina barn erhålla enskild vårdnad om de gemensamma barnen medan de utsatta kvinnorna ibland även förlorar umgängesrätten med sina barn. Barn tvingas till umgänge med föräldrar (pappor) de är rädda för. Mammor som inte tvingar barnen att följa umgängesavtalet riskerar att förlora vårdnaden om sina barn. Detta händer, på riktigt, år 2019 i Sverige allt oftare.

Praxis i domstolar utgår ofta från PAS-teorin (parental alienation syndrome) som inte ens är en erkänd vetenskaplig term. Pappor hävdar, i vårdnadstvister, att mammor påverkar sina barn att inte vilja träffa dem eller att mammorna är psykisk sjuka. Trots att det i de flesta fall är pappornas våldsutövande som är orsaken att barnen inte vill ha umgänge med dem.

Så gick det med åsikten att papporna förlorar på familjerättslagarna. Kvinnor och barn råkar än mer illa ut än innan lagändringen. Samhällets olika instanser gör det svårt för våldsutsatta kvinnor och barn att bli betrodda och bli fria från våldet, även efter att de flytt och försökt starta upp ett nytt liv. Systemet belönar tvärtom våldsamma pappor då våldet förminskas eller missförstås i familjerättens vårdnadsutredningar, enligt forskare Hans Ekbrand. Och våldet får därmed fortsätta.

De allra flesta anmälda brott i nära relation mot kvinnor läggs ned. På Brås hemsida kan en läsa att ”personuppklaringsprocenten för grov kvinnofridskränkning har halverats från drygt 30 procent år 2008 till 16 procent år 2017. Orsaken sägs bero på minskade personalresurser som bidrar till att polisen ej kan utföra de moment som bidrar till framgångsfaktorer för lagföring.”

Enligt en artikel i DN från mars i år når bara ett av tio våldtäktsärenden åtal, dels för att våldtäkt inte är ett prioriterat brott att utreda och på grund av för lite resurser. Kvinnor dör på grund av detta. Förra året minst 20 enligt Dödsorsak: kvinna, granskningen gjord av Weigl och Edblom.

När är det dags att ta ett krafttag för våldsutsatta kvinnor och barn? Alltså på riktigt, i praktiken, med hjälp av stora ekonomiska satsningar och utbildning av berörda instanser, så att det märks att kvinnor är värderade samhällsmedborgare i vårt samhälle och inte bara förblir collateral damage i en icke fungerande rättskedja och ett icke jämställt samhälle. När är det nog? Svaret är att det har varit nog alldeles för länge nu.