Debatt: När verklig förändring blir omöjlig att hejda

I ett kapitel från Som-institutets forskarantologi "Inferno" som kom i våras beskriver Mattias Wahlström, Magnus Wennerhag och Katrin Uba hur en majoritet av de tillfrågade vill ha en fossilfri energiproduktion och ställer sig bakom en vision om nerväxt. Över 80 procent ska också, enligt studien, välkomna en global omfördelning av resurser, så att allas behov kan tillgodoses på ett hållbart sätt.

Många verkar alltså vara beredda att ge sitt stöd till ideologiskt grundade reformer långt mer genomgripande än cykelställsfrågor om sopsortering, reduktionsplikt och skatt på plastpåsar.

Personligen tror jag faktiskt att de flesta är rätt less på att lubba runt i den nyliberala, helspektaklade labyrinten och fara fram på den digitala och koloniala, motorvägen. Vilket ju inte är så konstigt med tanke på att vägrenen är strösslad med lik och färden leder oss rätt ut över stupet, eller in i närmsta bergvägg.

Stora förhandlingar kollapsar, ingångna överenskommelser bryts, lagar och grundlagar skrivs om. Allt för att de fossila storföretagen och deras cyniska lobbyister vill att vi ska köra ännu lite fortare mot undergången, så att siffrorna på deras virtuella bankkonton kan få några nollor till, fast de redan har så många och siffror i databaser inte går att äta när krisen kommer.

Det är ett självskadebeteende. Ett utdraget, kollektivt självmord som inte bara drabbar oss utan även våra medarter här på planeten.

Vi vet det här och ibland tänker jag att vi är på väg in i ett antikapitalistiskt, kolossalt och kollektivt psykbryt. En ångestattack i global skala. Då gäller det att blunda, andas och finnas där för varandra. Att våga luta sig. Att häva paniken, öppna ögonen, lyfta blicken och vända den mot periferin.

Vänliga, kapabla människor som spänner upp nya skyddsnät så att andra ska kunna landa mjukt.

För här, vid sidan av motorvägen, pågår redan en förändring i global skala. Högutbildade men arbetslösa kineser lägger sig platt och allt fler av oss andra hoppar av. Alternativa valutor startas, företag tas över av sina anställda, träd planteras i lönn och grupper för allt möjligt skapar lokal resiliens långt under maktens radar. Vi odlar, lagar, organiserar, spelar, mekar, stickar, bygger, skriver, festar och samtalar överallt, hela tiden. Vi hjälps åt för att det är roligt att lösa problem tillsammans och för att vi förstår att vi måste skapa något nytt av det gamla, istället för mer av samma.

Det är en bångstyrig, odogmatisk revolution vid sidan av, av oss som hoppat av. En ställföreträdande revolution å de röstlösas och tystades vägnar som kan utvecklas till en verklig revolution för människor och andra arter som idag saknar makt. En fredlig, pluralistisk revolution med många ledare som krattar manegen och förbereder för framtiden i väntan på att det militärindustriella och brutalkapitalistiska luftslottet slutgiltigt ska falla samman. En revolution av människor som går samman för att lösa de problem som maktens akrobater och siffertrixare skapar. Vänliga, kapabla människor som spänner upp nya skyddsnät så att andra ska kunna landa mjukt och få nya, mer meningsfulla arbetsuppgifter.

Jag hoppas att denna myllrande mångfald, alla dessa miljoner olika, oberoende initiativ, helt utan samordning, steg för steg, ska leda oss närmare ett gyllene ögonblick. 

En sådan där glänta i tiden när verklig förändring inte bara är möjlig utan omöjlig att hejda. Ett kairos. Jag vågar hoppas det eftersom jag vet att många redan deltar och skapar den goda framtiden varje dag i sin vardag, i sina pågående liv – och eftersom en stor majoritet står bakom oss.

Folket alltså. Vilket gäng!