Debatt: MP säljer ut viktiga principer

I ett omfattande reportage i Dagens ETC den 16 juni om hur avloppsslam hamnar på åkermarken, så framgår det tydligt hur Svenskt Vatten AB tillämpar samma bakvända risklogik som kemiindustrin har använt över 100 år. Tack vare att det saknas data, så har kemiindustrin alltid hävdat att just därför saknas också bevis att reglera deras produkter. Det kan låta helt moraliskt bakvänt, men bevisbördan anses ligga på konsumenterna, medborgarna och myndigheterna. Inte den som säljer varorna som innehåller kemikalierna.

Av den anledningen lät exempelvis Naturskyddsföreningen trycka upp tröjor med texten ”Jag är gratis försöksdjur åt kemiindustrin” för 20 år sedan.

Dessvärre hävdar Svenskt Vatten ogenerat samma sak vad gäller spridningen av avloppsslam på åkrarna, trots att i princip alla industrikemikalier som hanteras i samhället passerar reningsverken och därmed hamnar till stor del i avloppsslammet. De lanserar sitt avloppsslam med varumärket Revaq som anses vara säkert att lägga ut, trots att man inte ens undersöker förekomsten av organiska industrikemikalier.

Det är otvetydigt så att befolkningen har en industrikemisk belastning i blod och vävnader. Flertalet av de konstaterade kemikalierna är misstänkt hormonstörande, det vill säga ger upphov till extrem fetma, minskad förmåga att få barn, sämre inlärningsförmåga med mera. Problemet är att kemiindustrin ifrågasätter om ens detta är ett problem, då vi inte bortom allt rimligt tvivel kan bevisa att skadorna verkligen uppstår. I stort sett vill man först ha liken på bordet.

Det är extremt svårt och dyrt att bestämma vilka halter och doser som ger allvarliga effekter av de hormonstörande ämnena. Men moralen är högst betänklig. Det vore som att tvingas acceptera ett inbrott, om man inte kan bevisa att tjuven stulit att något.

Spridningen av 5 000 så kalllade evighetskemikalier går under den gemensamma beteckningen PFAS. Dessa kemikalier bryts inte ned överhuvudtaget, men har misstänkt allvarliga egenskaper som bland annat påverkar barns mentala hälsa. Men precis som alla svårnedbrytbara eller misstänkt hormonstörande industrikemikalier så går det lätt att introducera sådana ämnen på marknaden, men det tar decennier av riskdiskussioner och politiska strider att få bort dessa igen. PFAS finns fortfarande i brandskum, i mpregneringsmedel, trallskruvar, tandtråd, stekpannor, skidvallor, smink med mera.

Historien slutar inte ens där, utan även hormonstörande från flamskyddsmedel, mjukgörare från PVC-plaster, bisfenoler i konservburkar och så vidare sprids och hamnar självklart i slammet.

Det här var bakgrunden till att EU:s omfattande kemikalielagsiftning Reach infördes för 15 år sedan. Inte minst svenska politiker från bland andra Miljöpartiet var drivande bakom principen ”No data – no market”, det vill säga att bevisbördan om kemikaliernas risk skulle belasta den som satte kemikalierna på marknaden istället för den som utsattes för riskerna.

Lagstiftningen kom, som väntat, halvvägs efter många politiska kompromisser. Men ambitionen att reformera lagstiftningen och hålla fast vid de ursprungliga principerna har varit viktig för ambitiösa sakkunniga politiker och politiska tjänstemän. Att påminna om vem som har bevisbördan i olika situationer där riskbedömningar görs är därför en viktig politisk uppgift. Dessvärre tycks detta ha gått Maria Gardfjell (MP) helt förbi.

Naturligtvis borde PFAS, bromerade flamskyddsmedel, ftalater och andra kända miljögifter som nu hamnar i befolkningens blod och vävnader förbjudas omgående, men det händer inte på många årtionden och även om de förbjuds kommer de vara kvar i miljön i många generationer till. Det är bara att se hur lång tid PCB finns kvar i miljön efter de internationella förbuden.

Maria Gardjell håller istället Svenskt Vatten bakom ryggen och är den som hanterar fortsättningen av den kritiserade slamutredningen åt partiet i miljö- och jordbruks- utskottet.

Till skillnad från Karolina Skog (MP) och Per Bolund (MP), så är dock Gardfjell sedan länge tämligen bestämd över att slamspridningen ska få fortsätta. Hon accepterar därmed slamutredningens och Svenskt Vattens förödande risklogik. Det borde vara allvarligt att en miljöpartist så tydligt går Svenskt Vattens och därmed kemiindustrins ärenden.

Frågan är varför det är så tyst och ingen reagerar i riksdagens miljöutskott? Varken övriga miljöpartiet, miljöorganisationer eller ens de övriga politiker som förtjänstfullt drev Reach framåt? Jag beklagar djupt att svensk kemikaliepolitik numera går baklänges.