Debatt: Möjligheter – inte förbud!

I Uppsalas socialdemokratiska läger låter det delvis annorlunda. Erik Pelling (S) välkomnar den utredning civilministern aviserat, samtidigt som han ställer sig skeptisk till hur en implementation skulle se ut eller hur effektivt det skulle vara, men utan att helt stänga dörren för att stödja ett tiggeriförbud. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men varför utreder man Danmarks tiggeriförbud, där man alltså kan få sex månaders fängelse för att be andra människor om hjälp? Är det för att man tror sig kunna finna en positiv effekt hos de människor som får sin enda inkomst undankastad genom rättsliga åtgärder? Självfallet inte! Ett tiggeriförbud införs med något av dessa två rättfärdiganden som grund: antingen menar man att ett förbud kommer innebära den sista moroten (piskan?) som får människor att helt enkelt ta ett arbete i stället. Eller så är lösningen på tiggeriet att det inte tiggs just här, alltså att det är de stackars danskarna eller svenskarna det är synd om. Så när man vill studera Danmark så är det enkelt att mäta resultatet om målet är att få bort dem som tigger, men hur skulle man mäta effekten av ett tiggeriförbud för dem som tigger? Antagligen är det extremt få, om någon, som fått arbete i Danmark på grund av ett förbud, och att de skulle undersöka hur många som i stället lyckats få arbete i andra länder känns inte rimligt. Dessutom grundas förslaget i en vidrig människosyn och man antyder att hela gruppen som tigger egentligen bara är lata och skulle arbeta om man satte lite press på dem. 

Sverige har världens sjätte rikaste hushåll, Rumänien har hälften av vår BNP. Vi har dessutom ett utbyggt välfärdssystem som gör att det är relativt sett jämlikt och bra att bo i Sverige. Nackdelen med det systemet är att vi byggt in globala orättvisor i vår själva modell. Det är  i dag i princip helt omöjligt att som fattig starta ett liv i Sverige. I Uppsala satsas det en del på att hjälpa EU-migranter, ett härbärge året runt med 40 platser, dagcentret Crossroads och en del uppsökande verksamhet. Det är bra och det behövs kortsiktig hjälp, men det som saknas är möjligheter. 

Vi behöver se över en modell som i praktiken håller världen i en sorts global Apartheid med svåröverkomliga gränser och enorm ojämlikhet. För att ge fattiga människor en chans till ett bättre liv skulle det behöva finnas möjligheter till skolgång, något som bara ett fåtal kommuner i Sverige erbjuder för EU-migranters barn. Göteborg är en av dem och när jag var i Rumänien träffade jag en tjej som fått gå i skolan där under en vistelse i Sverige. Hon sade stolt hälsningsfraser på svenska och stavade ”I love you Johannes” helt korrekt på den teckning jag fick som gåva. Så byggs en mer jämlik framtid. I Uppsala får barnen inte gå i skola. Varje dag ett barn inte går i skolan är en förlorad dag i det framtidsbygge Stefanushjälpen vill vara med i.  

Det skulle också behöva finnas en möjlighet att bo som fattig i Sverige. De flesta kommuner vägrar lagliga uppställningsplatser för EU-migranter. De vill inte att det byggs upp kåkstäder i Sverige, sägs det. Att det finns hela byar och områden bara tre timmar bort med flyg som lever i obeskrivlig misär verkar inte vara ett problem, så länge vi inte ser ojämlikheten här. Det är kortare avstånd mellan Malmö och Rumänien än det är mellan Malmö och Kiruna. 

Vi behöver en solidaritet som inte är så fokuserad kring virtuella nationsgränser utan är fast beslutad att skapa en socioekonomisk modell som kan vara en hållbar förebild för andra länder. Där vi börjar arbeta på att utrota ekonomisk och social ojämlikhet genom att på hemmaplan lägga grunden för ett samhällsbygge som kan multipliceras över världen. Genom möjligheter, inte förbud.