Debatt: Modersmålet är ett privilegium

Fasta i övertygelsen att språk, sånger, sagor och traditioner är ytterst viktigt för en ung människas utveckling, får föräldrarna höra från politiker och tjänstemän bland annat följande: Vi vet inte varför så många barn blir utan modersmålsstöd i höst; barnet kan få en modersmålspedagog om det blir oroligt och har svårt att fokusera; modersmålsstödet ska "integreras" i förskolan, genom att alla barn kanske till exempel ska lära sig om andra traditioner och sjunga sånger på andra språk.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det vi har här är alltså följande:

• Ett tydligt definierat problem och tydliga behov
• Luddiga och i praktiken verkningslösa politiska lösningsförslag
• Slutsatsen att barnen därmed berövas rätten till sitt andra språk och kulturella arv.

Jag blir också ledsen, eller snarare lite lätt upprörd, över att en förälder härur drar ovanstående slutsats. Frågan är varifrån den berövade rätten kommer? Ett mer beskrivande och avslöjande ordval vore särbehandling eller privilegium. Det föräldrarna i praktiken vill är att övriga medborgare ska betala för att deras barn ska få en särskild, privilegierad undervisning, i tillägg till den vanliga förskolan. Den rättigheten finns naturligtvis inte, utan är helt och hållet en social konstruktion. Det är sorgligt om det är så att sonen på grund av detta inte kommer att bejaka den del av sitt ursprung och sin kultur som är från Chile. 

Tänk så enkelt det här borde vara. Hela den här frågan om modersmålsundervisningen är så klockren. Den är så mitt i prick beskrivande för ett mycket större nutida samhällsproblem som går ut på att om samhället inte tillhandahåller vad du önskar, så är du därmed berövad rätten till detsamma. Du har med ens förvandlats från en medborgare med rättigheter till ett offer, med allt vad det innebär – och, vad värre är, du står handfallen inför beskedet. ETC:s artikel är en förträfflig budbärare för det här fenomenet. Den staplar upp problemställningen för läsaren – en läsare som säkert i många fall känner medlidande med de drabbade föräldrarna. Den enda förnuftiga, logiska och rimliga slutsatsen är i själva verket att föräldrarna vet oändligt mycket bättre än kommunen. Föräldrarna vet precis vad deras barn behöver, de förmedlar detta till punkt och pricka i artikeln. Felet ligger i att föräldrarna, för att råda bot på problemet, inte ser sig kunna göra annat än att överklaga ett mindre bra beslut, i hopp om att mindre bra politiker ska komma fram till något bättre. Det finns emellertid andra åtgärder än överklagande som föräldrarna borde kunna vidta. Till exempel att söka upp en privat pedagog, eller helt och hållet byta till en privat förskola, där svängrummet för egna initiativ är större. Eller så kan de – om nämnda åtgärd är ett för stort steg och inte ekonomisk genomförbart för familjen i dagsläget – fortsätta ogilla läget, men tänka om och verka för en långsiktig förändring mot ett utbildningssystem där familjen tillåts välja efter sina egna behov och ideal. Kanske måste de på vägen bryta mot normer kring vem som tillåts bedriva utbildning, kanske behöver de till och med bryta mot sina egna värderingar – värderingar som kanhända sätter krokben för sig själva.

Vad föräldrarna, och för övrigt alla andra medborgare likaså, inte behöver blir därmed tydligt. Vi behöver inte påtvingade beslut, som strider mot våra övertygelser och för vilka vi mot vår vilja ska betala. Vad vi behöver är bestämmanderätten över våra egna och våra barns liv. Vi behöver fritt ekonomiskt spelrum för att kunna fatta och verkställa de för oss rätta besluten. Så att några Uppsalaföräldrar frivilligt kan hosta upp den peng som krävs för det de efterfrågar. Så att pengen inte behöver ta omvägen genom statskassan och fastna i kommunens långsamma byråkrati, där en normen tycks vara att blunda för människors olikheter. Så att alla Uppsalaföräldrar, och helst alla svenska medborgare, får den möjlighet, som bygger på en universell rättighet, att bygga sina liv som de själva vill.

"En halvtimme i veckan räcker." Tänk hur enkelt det egentligen är.

Fotnot: Artikeln publicerades ursprungligen på bloggen Frihetliga Ögat – Samtid och urtid, frihetligaogat.blogspot.se