Debatt: Mitt folk firar självständighet medan palestinierna sörjer

Israel är och förblir mitt hemland. Men min kärlek är inte längre blind och jag kan aldrig vara stolt över sättet vår självständighet uppnåddes på, skriver författaren Taliah Pollack. 

Idag är det Israels nationaldag, en segerdag för hela mitt folk som varit statslösa och förföljda i åratal.

Under min uppväxt i Israel var det här en mycket betydelsefull dag. För mig, min familj, vänner och grannar var det en dag full av lycka, fest och blåvita flaggor. Eftersom nationaldagen kommer direkt efter minnesdagen för fallna soldater och offer för terrorism blir segerfirandet extra kraftfullt och känslomässigt.

I skolan bar alla elever blåvita kläder, långa minnesceremonier arrangerades, flaggan hissades och nationalsången HaTikva sjöngs i tårar. Bara de duktigaste eleverna valdes ut till att läsa vittnesmål och utdrag ur dikter och romaner uppe på scenen framför hela skolan.

Det är det ultimata uttrycket för sionismens kärna; det israeliska sättet att skapa säkerhet och starka judiska band genom gemenskap, solidaritet och en känsla av heroism.

Mot kvällen förvandlades åminnelse till fest. Vi åkte in till stan med polarna och firade vår självständighet på Jerusalems gator genom att spruta skum på främlingar, slå varandra med högljudda plasthammare och se på fyrverkerierna. Följande dag var vi lediga från skolan och spenderade den ofta med att grilla och ha picknick i parken med familj och vänner.

Detta var innan jag förstod den fulla innebörden av Nakba.

Eftersom det israeliska skolsystemet inte lär ut dessa händelser skäms jag att erkänna att jag inte förstod dem förrän långt senare. Många judar och israeler förnekar fortfarande viktiga aspekter av katastrofen och staten Israel har aldrig offentligt erkänt illdåden som begåtts i dess namn. Något som det palestinska folket fortfarande lider av idag.

För att säkra ett judiskt hemland rensades 531 byar etniskt och elva stadsdelar tömdes. På ett dussintal platser begicks massakrer, hus med sovande familjer sprängdes i luften och strategiska avrättningar utfördes. 7-800 000 människor drevs på flykt. De som försökte återvända till sina hem blev, oavsett ålder, beskjutna. Många byar jämnades med marken i syfte att radera minnet av dem samt minimera anspråk på tillhörighet. Andra byar fick sina namn ändrade till mer hebreiskklingande ord.

Idag har antalet palestinska flyktingar ökat till nästan fem miljoner.

Allt det här är siffror och statistik, men bakom varenda en av dessa siffror finns verkliga mänskliga liv och erfarenheter. Att berövas på sitt hemland är att berövas på sin identitet, sin historia och sin värdighet. Det är inget som enkelt glöms bort, något som mitt folk bättre borde kunna sympatisera med än de flesta. Vi som, ända sedan efter förskingringen som följde på templets förstörelse, har sagt ”Nästa år i Jerusalem” på Pesach under nära 2000 år.

I Israel lever dock myten om frivillig flykt kvar, trots det faktum att detta endast gällde ett fåtal (mestadels medelklass) palestinier. Dessutom räknas det fortfarande som etnisk rensning när flykt från terror resulterar i ett nekande att återvända hem.

En annan ursäkt är att det inte fanns något val – det var ”vi eller dem” – en form av logik som skulle kunna rättfärdiga alla orättfärdigheter begångna genom historien. Etablerade historiker har även förkastat denna historieskrivning genom omfattande forskning kring planeringen och utförandet av Nakba, bland annat genom se på David Ben-Gurions dagbokssammanfattningar av möten med andra beslutsfattare; hans och andra ledares biografier och memoarer;  korrespondens mellan medlemmar av rådet och andra betydelsefulla individer samt protokoll och dokumentation framtaget ur IDF och Haganas arkiv.

Rensningen var varken en olycka eller en nödvändighet för överlevnad utan handlade helt och hållet om att säkerställa en ”rent” judisk stat på så stor andel mark som möjligt.

Man måste också kunna skilja på tom retorik och beräknade avsikter baserad på verklig militär kapacitet. Den palestinska befolkningen var redan kraftlös efter britternas omfattande vedergällningar för att krossa upproren 1936 (som i sig var ett resultat av utsikten av en ojämn uppdelning av landet). Dessutom hade de omgivande arabiska länderna redan visat sitt ointresse för palestinskt välbefinnande och antogs, med riktighet, göra ytterst lite för att komma till undsättning.

Som uppvuxen i en sionistisk familj i Israel är detta inte en lätt sak för mig att medge. Det finns alltid en röst i mitt huvud som säger att jag förråder mitt folk och har blivit en del av fienden. Men jag måste följa mitt samvete och mitt intellekt, inte känslomässiga argument byggda på blind lojalitet. Jag har inte bytt sida, för världen är inte svartvit, jag har breddat den. Och jag är absolut övertygad om att en kritisk blick på det förflutna är nödvändig för båda folkens framtid.

Jag älskar mitt land. Jag älskade att växa upp i Israel och jag älskar det faktum att judar över hela världen alltid är välkomna dit. För första gången på 2 000 år har vi en plats där vi kan vara öppet judiska utan att vara rädda för förföljelser, hat och diskriminering baserad på vår etnicitet. Israel är och förblir mitt hemland. Men min kärlek är inte längre blind och jag kan aldrig vara stolt över sättet vår självständighet uppnåddes på, som denna nationaldag indikerar.

Inget vi gör kan förändra det förflutna. Det enda som betyder något är hur vi gör upp med vad som har skett och hur vi lär och förändras av det förflutna för att forma en rättvis framtid.

Israel är inte en demokrati och nationaldagen är inget jag kan fira förrän händelserna som ledde fram till Nakba är fullkomligt erkända och både judar och palestinier kan återvända hem på lika villkor. Det är inte sista steget för fred, utan ett av de första.