Min sammanfattning efter fyra år med etableringsreformen är att det varit fyra förlorade år för integrationen i Sverige. Veckan innan reformen infördes i december 2010 varnade jag i en debattartikel på DN debatt för att etableringsformen var ett riskprojekt. Farhågorna har tyvärr besannats, skriver Anders Lindström.

Att peka ut etableringslotsarna som grund för att etableringsreformen misslyckande flyttar fokus från de verkliga orsakerna till misslyckandet. Aktiviteten etableringslots var en förhållandevis liten del av en stor och genomgripande reform. Det jag vill synliggöra i den här artikeln är hur förutsättningarna för uppdraget etableringslots har sett ut och hur kontrollen har skötts.

Den beskrivning som hittills förmedlats är som jag ser det ett sätt för ansvariga politiker och myndigheter att rädda sitt eget anseende genom att utse en syndabock. Därför vill jag förmedla ytterligare en dimension att väga in i det pågående drevet mot lotsarna, företag och organisationer som lyssnade på alliansregeringens inbjudan om att bidra till att göra nyanländas etablering bättre i och med etableringsreformen.

• Ja, sett till hur många jobb som ordnats av etableringslotsar har kostnaden per jobb varit gigantisk och ett misslyckande. Men – hur skulle det ha kunnat gå på något annat sätt med de förutsättningar som givits? Tre timmar per månad i maximalt 24 månader ger upp till 72 timmar. 72 timmar för att ordna arbete åt personer på en arbetsmarknad som inte finns. Lägg därtill att det är personer som initialt inte kan svenska, saknar bostad, kanske lever skiljd från sin familj, inte förstår regler på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och hela det komplexa regelsystem som finns på alla områden i Sverige.

• Ja, etableringslotsarna har framför allt arbetat med socialt och praktiskt stöd, varför? Svaret är enkelt, därför att ingen annan gjort det. De flesta kommuner lade ner hela eller delar av sin introduktionsverksamhet när etableringsreformen infördes. Lotsen har därför i många fall varit den enda som nyanlända kunnat vända sig till för att få stöd i dessa frågor.

• Ja, det är bedrövligt att det finns människor som utnyttjar system och bryter mot lagar. Det är bedrövligt när etableringslotsar gör det, lika bedrövligt som när poliser, journalister, arbetsförmedlare, näringsidkare och andra gör det. Skillnaden är att när drevet går, som nu mot etableringslotsar, förmår inte media hålla isär begreppen och förmedla att det är en minoritet som fuskat och inte alla.

Att skattemedel används för det som det är avsett för är extra viktigt att säkerställa när de betalas ut till privata aktörer. Att däremot som media gärna gör förmedla att allt som betalas ut till dem som arbetar på uppdrag åt det offentliga är vinst, som hamnar i någons ficka är lika vilseledande som felaktigt.

Ersättningen till etableringslotsar har i praktiken varit mycket låg. Ersättningsmodellen har varit konstruerad så att det är först vid resultatet heltidsarbete i sex månader som verksamheten kunnat ge överskott. Eftersom det målet har varit omöjligt att nå för de flesta har ekonomin i lotsverksamheten i princip varit ett nollsummespel, där alla intäkter gått till personal, lokalhyror och lånedatorer.

Lånedatorer är en självklarhet på många av landets skolor. När drevet går mot etableringslotsarna beskrivs det i stället som mutor. Försök att klara dig utan dator för att betala räkningar, söka jobb och studera språket i ett nytt land. Även här saknades alternativ för nyanlända att lösa situationen.

Min sammanfattning efter fyra år med etableringsreformen är att det varit fyra förlorade år för integrationen i Sverige. Som företagare har uppdraget som etableringslots ekonomiskt sett varit ett nollsummespel, där vi med små medel kämpat för att ge nödvändigt socialt och praktiskt stöd till nyanlända som bas för deras fortsatta etablering.