Debatt: "Även missbrukare har rätt att slippa HIV"

Under förra veckans West Pride deltog företrädare för (S), (M) och (KD) med liv och lust. Men hur kunde de vifta med regnbågsflaggor med tanke på sitt nej till sprututbyte i Göteborg? undrar ordföranden i RFSL Göteborg.

Sedan början av 80-talet har vi i hbtq-rörelsen fått lära oss att leva med HIV. Genom att pröva olika strategier har vi som community hittat sätt att bekämpa HIV som inte gör avkall på mänskliga rättigheter. Grunden för vårt hälsoarbete har varit solidaritet och respekt för den enskildes integritet och val. Därför har vi konsekvent sagt nej till repressiva åtgärder som bygger på tvång och straff.

Vårt förhållningssätt bottnar i att vi har sett hur rädslan för HIV kan bli ett bakslag för våra nyvunna rättigheter och spä på fördomar mot hbtq-personer. Men det har också varit uppenbart att ett auktoritärt förhållningssätt är ineffektivt. HIV-testning, smittspårning, att berätta om sin HIV-status – för att det ska fungera förutsätts ett rättssäkert samhälle som inte stöter bort någon.

Mot den bakgrunden är det beklagligt att Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna i Göteborg nyligen röstade nej till att införa ett sprututbytesprogram. Att ge rena sprutor till injektionsmissbrukare är något som redan sker på flera platser i landet, bland annat i Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund, Kalmar, Helsingborg och Jönköping. Sprututbytesprogram rekommenderas av Världshälsoorganisationen, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet och Västra Götalandsregionen.

På kommunfullmäktiges sammanträde i maj blev prioriteringsordningen tydlig: det viktiga är att missbrukarna slutar att ta droger. Bland annat sa kristdemokraten David Lega att vi kan inte låta missbrukare dö av heroin taget med en spruta från Göteborgs kommun. Bättre då att de knarkar ihjäl sig som HIV-positiva med hepatit, eller? På vilket sätt motiverar ytterligare lidande till ett drogfritt liv?

På en konferens i höstas arrangerad av Positiva Gruppen Väst hände något ovanligt. Injektionsmissbrukarna, de som främst berörs, kom till tals. De berättade hur oroliga de är för att få blodburna sjukdomar och hur de anstränger sig för att inte dela sprutor. Bristen på rena verktyg gör att de använder samma nålar om och om igen, vilket leder till andra allvarliga hälsoproblem. De försöker att hålla koll på vilka de inte ska dela sprutor med, men i längden är det en ohållbar strategi.

För oss som var på konferensen är det uppenbart att frågan om rena sprutor inte är en narkotikapolitisk fråga. Nej, det handlar om rätten till hälsa och adekvat sjukvård. Men om ambitionen är att hjälpa människor ur missbruk innebär sprututbytesprogram dessutom en ny kontaktyta. Erfarenheter från övriga landet visar att sprututbytet just kan fungera som en språngbräda till behandling och i en del fall till drogfrihet.

Argumentationen från (S), (M) och (KD) känns igen. I kampen mot HIV stängdes bastuklubbarna i slutet av 80-talet, istället för att använda de sexuella mötesplatserna för att dela ut kondomer och informera om säkrare sex. Men efter hård kritik från bland annat RFSL och RFSU avskaffades förbudet mot bastuklubbar. Det gick inte att visa att lagen haft HIV-preventiv effekt.

Samma sak går att säga om andra repressiva åtgärder som syftar till att minska spridning av HIV. Det går inte att visa att hot om straff får människor att ta bättre hand om sig. Snarare leder det till att människor inte HIV-testar sig eller berättar om sin HIV-status.

Håll isär narkotikapolitik och folkhälsoarbete. Låt det HIV-preventiva arbetet styras av kunskap och inte moralism. Ta intryck av hbtq-rörelsens erfarenheter av kampen mot HIV och applådera de partier som vågar tänka om och tänka nytt.