Debatt: Minskade utsläpp räcker inte för att rädda mångfalden

Klimatfrågan har under senare år rotat sig in i svenskens medvetande. Om detta vittnar nyord som ”klimatångest” och ”flygskam”. Det är på tiden. Men klimatförändringarna är inte den enda kris vi nu står inför och måste konfrontera.

I förra veckan publicerade FN:s plattform för artmångfald och ekosystemtjänster, IPBES (Intergovernmental Platform on Biodiversity and Ecosystem Services), en sammanfattning av sin kommande rapport om situationen för världens ekosystem.

IPBES ger en samlad vetenskaplig bild av hur naturens ekosystem, som ligger till grund för människans välbefinnande, globalt sett degraderas på grund av mänskliga aktiviteter, samt förordar vilka åtgärder som krävs. Det är dystert. En miljon arter hotas av utrotning och antalet arter minskar mellan 10 och 100 gånger fortare jämfört med 1970. Artmångfalden och den genetiska variationen minskar både i naturliga ekosystem och i jordbruket. Hela 25 procent av de artgrupper som utvärderas i rapporten är hotade. I synnerhet groddjuren ligger illa till där mer än 40 procent av befintliga arter är hotade, men andra grupper ligger inte långt efter. Ungefär en tredjedel av revformande koraller är hotade och liknande förhållanden råder för däggdjur. Samtidigt är en fungerande ekosfär, med de ekosystemtjänster den bidrar med, nödvändig för att tillgodose grundläggande mänskliga behov, skapa förutsättningar för mänskligt välbefinnande samt basen på vilken våra ekonomier vilar. Att motverka en ekologisk kollaps handlar inte bara längre om att bevara olika arter för deras egen skull, ytterst är det en fråga om mänsklig överlevnad.

I rapporten redovisas de processer som utgör de största hoten mot våra ekosystem globalt sett. Klimatförändringar kommer på tredje plats. På första plats är förändringar i mark- och havsanvändning (30 procent), efter det direkt exploatering av organismer (som jakt) (23 procent), klimatförändringar, föroreningar och invasiva främmande arter. Markanvändning drivs i sin tur av bland annat ständigt ökande efterfrågan på foder (till exempel soja) för att föda djur som i sin tur ”levererar” kött och ägg, samt för produktion av biobränsle.

Förlust av artmångfalden gäller även domesticerade varianter av djur och grödor som människor använt i jordbruket världen över. Enligt rapporten var nio procent av dessa varianter borta år 2016 och tusentals står på tur. Inom jordbruket i allmänhet förlitar vi oss på allt färre och mer genetiskt homogena sorter. Detta gör både ekosystem och jordbruk mer känsliga för störningar. Inte minst utgör detta ett hot mot det senare där sjukdomar och skadedjur, när de väl anpassat sig till brett använda varianter, kan spridas mycket snabbt. Detta ökar vidare vårt beroende av bekämpningsmedel som i sin tur har många negativa bieffekter, både för människors hälsa och den biologiska mångfalden.

Vidare finns betydande rättvise­problem; tillgång till vad som på IPBES-språk kallas nature’s contribution to people – naturens bidrag till människor, ungefär – är inte jämt fördelat och konsekvenserna av degradering av världens ekosystem kommer att drabba olika människor och grupper olika mycket. Här är riskerna störst för världens urbefolkningar och människor som lever i fattigdom då de ofta är mest beroende av fungerande ekosystem.

Kostnaderna under ett så-kallat ”business as usual”-scenario är astronomiska och redan kännbara. Så mycket som 577 miljarder dollar i årlig jordbruksproduktion hotas bara som en konsekvens av omfattande förluster av essentiella pollinatörer.

Vidare är klimatsystemet och ekosfären djupt sammankopplade. Land- och havsbaserade ekosystem absorberar idag 60 procent av de globala koldioxidutsläppen årligen, och när dessa ekologiska funktioner degraderas riskerar även klimatproblemet att ytterligare förvärras.

Åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser som koldioxid är helt nödvändiga av en rad skäl, inte minst för att bromsa klimatförändringarna. Dylika åtgärder skulle förvisso mildra trycket något på världens ekosystem men det är ingalunda tillräckligt för att avstyra den ekologiska kollaps vi är på väg mot. Den utmaning vi står inför har med hållbarhet att göra – inte endast klimatet – och det som står på spel är våra grundläggande livsbetingelser. Jordbruk och matproduktion kan endast bedrivas under vissa ekologiska förutsättningar. Det som behövs är en global och mycket djupgående omställning som går långt utöver utsläppsminskningar. Det handlar om allt från kosthållning, matproduktion och jordbruk till konsumtion och hur våra ekonomiska system är strukturerade.

I grund och botten handlar det om samhällsstrukturen som sådan och de normer och värden på vilka våra institutioner vilar. Hur detta kan och bör ske är den utan tvekan viktigaste frågan för vår generation och i en viktig bemärkelse har vi inget val. Som agronomen och miljö­vetaren Wes Jackson brukar påpeka: om vi inte löser dessa problem och finner ett hållbart sätt att organisera samhället så löser naturen det åt oss, med allt vad det skulle innebära.
///

Henrik Thorén

vetenskapsfilosof med inriktning mot hållbarhet, HELSUS, Helsingfors universitet

Torsten Krause

biträdande lektor i hållbarhetsvetenskap, LUCSUS, expert i skogsstyrning och biodiversitet med fokus på Amazonas lokala och ursprungsbefolkning

Sanna Stålhammar

doktorand i hållbarhetsveteskap vid LUCSUS, Lunds universitet, med inriktning mot ekosystemtjänster och naturens värde

Mine Islar

lektor i hållbarhets­vetenskap vid LUCSUS, Lunds universitet och huvudförfattare i kapitel 6 i IPBES globala rapport