Debatt: Min kropp är min tills jag säger något annat

Fem kriminologistudenter skriver i ETC (2014-04-16) om att ett samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen inte skulle få önskade effekter. Jag är den första att instämma i att ett samtyckeskrav inte är någon universallösning, men en sådan lagändring är ändå både viktig och nödvändig.  

Utgångspunkten för sexualbrottslagstiftningen borde vara varje individs rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Idag är dock svensk sexualbrottslagstiftning utformad så att varje människa anses vara sexuellt tillgänglig så länge hen inte tvingas till sex eller befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Detta leder till att kvinnor fortfarande uppmanas att begränsa sin frihet för att undvika att utsättas för övergrepp. Både i samhället och i domstolarna lever tanken kvar att en kvinnas kropp är lovlig för andra att ta på fram tills den punkt då hon skriker nej. I likhet med Storbritannien, Irland, Kanada, Israel, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Belgien samt vissa amerikanska delstater borde svensk lag utgå ifrån att det utgör en brottslig kränkning att ha sex med en person som inte vill ha sex. Detta är något som även Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet, Amnesty, Ecpat, Bris och Unicef Sverige med flera har förordat.

Samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning träffar särskilt problematiken med att de flesta våldtäkter sker i hemmet. Det finns en föreställning om att ofrivilligt sex inte förekommer i parrelationer. Samtycket tas allt för ofta för givet. Studier visar dock att många våldtäktsoffer reagerar på övergreppet med så kallad ”frozen fright” – offret paralyseras och hoppas att övergreppet ska gå över. Med samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning kan även dessa övergrepp kriminaliseras.  

Som kriminologistudenterna skriver i sin artikel är det mycket riktigt långt ifrån säkert att en samtyckeslagstiftning skulle öka antalet dömda våldtäktsmän. Dock kan det, som bland annat Brå anförde i sitt remissvar till 2008 års sexualbrottsutredning, finnas andra skäl till att kriminalisera sexuella handlingar som utförs utan giltigt samtycke. Även om en lag kan vara svår att tillämpa så kan den ändå ha en normerande verkan. Ett exempel på sådan lagstiftning är förbudet mot barnaga som trädde i kraft i Sverige 1979. När förbudet kom var det långt ifrån alla som ansåg det vara misshandel att slå sina barn i ”uppfostringssyfte”, idag ses det i allmänhet som fullständigt självklart att en förälder inte slår sina barn. På samma sätt förbjöds våldtäkt inom äktenskapet 1965, även om våldtäkter i hemmet mellan parter som vanligtvis samtycker till sexuella handlingar är de allra svåraste att bevisa och beivra. Ett samtyckeskrav skulle kanske inte leda till fler dömda, men kanske till färre övergrepp. Som Barnombudsmannen anför i sitt remissvar kan ett samtyckeskrav också vara till hjälp för ett offer att förstå att det hon har varit med om är ett övergrepp och alltså inte hennes eget fel. 

Jag äger min kropp. Jag klär den hur jag vill och behandlar den som jag känner för. Om jag så är helnäck och har däckat i parken så är den fortfarande min. Den är min tills jag säger något annat. Gällande rätt säger däremot att den är din att använda så länge jag inte protesterar. Det är dags att den svenska regeringen slutar att utreda en fråga som har utretts sedan 80-talet och kompletterar våldtäktslagstiftningen med ett samtyckeskrav. Vi är många som väntar och vi har väntat länge nog.