Debatt: Miljön offras för företagens vinstintressen

Oräkneliga namninsamlingar har gjorts mot prospektering och utvinning av inte minst uran och gas, men om all denna febrila aktivitet nu kommer att leda någonstans är högst tveksamt, skriver Anita Ullmann, med anledning av dagens riksdagsdebatt om Sveriges minerallag.

I dag utspelar sig i riksdagen den årliga katt- och råttaleken kring Sveriges minerallag. En del av aktörerna kommer att vara nya, andra har hörts under tidigare mandatperioder. Nytt är i alla fall att regeringen nu är rödgrön, vilket egentligen borde innebära att vi kommer att se större förändringar när besluten tas.

Runtom i landet har kommunala företrädare skrivit på uppropet för ett kommunalt veto. Från norr till söder engagerar sig medborgare som vill bevara levnadsvillkoren för sig och de som kommer efter dem. Oräkneliga namninsamlingar har gjorts mot prospektering och utvinning av inte minst uran och gas, men om all denna febrila aktivitet nu kommer att leda någonstans är högst tveksamt.

Vi som har försökt att få till stånd de förändringar som behövs så att hänsyn tas till andra än de omedelbart frestande kommersiella intressena har år efter år sett hur riksdagsledamöter röstade emot den egna övertygelsen. Hur företrädare för partierna gick emot de egna stämmo- och kongressbesluten. Centern, alliansens påstådda gröna röst, var vågmästaren för en reviderad lagstiftning men lydde regeringsmakten.

År efter år har det skrivits motioner av de flesta partierna med samma mål: att förändra minerallagen som i världsjämförelse är ett enastående exempel på hur mineralindustrin sätts före människor och miljö. Flera ledamöter har funnit att införandet av en kommunal vetorätt vore rätt väg att gå, åtminstone i de områden där berggrunden består av alunskiffer – en bergart som innehåller smutsiga om än åtråvärda råvaror som skiffergas och uran. Andra har föreslagit att förbjuda letande efter och utvinning av dessa ämnen.

Allianspartiernas argument varför de inte håller med har vi lyssnat på i många år. Miljön offras på altaren för företagens vinstintressen. Centerns vridande i talarstolen när de egentligen höll med oppositionen har vi åskådat med obehag. Dåvarande oppositionens motargument har vi tagit till oss med glädje och sett fram emot regeringsskiftet som skulle möjliggöra lagändringar.

Regeringsförklaringen lät väldigt lovande: ”Miljökraven vid prospektering och provborrning ska skärpas. Turistnäringens och andra lokala näringars intresse ska beaktas. Sverige ska inte öppna upp för utvinning av uran, olja eller gas.”

Men var är vi idag? Näringsutskottet har lagt fram ett betänkande som förvisso låter bättre än föregående års, men som dessvärre avslår samtliga motioner, paradoxalt nog med hänvisning till just regeringsförklaringen. Samtidigt är exempelvis uranfrågan mera aktuell än på länge. Undersökningstillstånd finns på flera ställen i landet och nya ges, det senaste i april i Arjeplog. Kommunalråden är i samtliga fall emot men Bergsstaten hänvisar till gällande lagstiftning då en myndighet faktiskt inte behöver ta hänsyn till varken regeringsförklaringar, utskottsbetänkanden, kongressbeslut eller det som sägs i riksdagens talarstol.  

Boven sitter inte på Bergsstatens kontor, men var ska den letas? Ansvarig minister är näringsministern som antagligen har miljöministerns ögon på sig. De två har å sin sida väljare och partimedlemmar som torde reagera med förargelse när regeringsförklaringens löften inte hålls. Ett ökande förakt för politiken kan inte vara i någons intresse och en rimlig förklaring är det minsta vi kan begära av vår rödgröna regering. I dag kommer många att lyssna väldigt noggrant på det som sägs i riksdagsdebatten.