Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Militarismen håller liklukten i Ukraina på behörigt avstånd

”Vilka är egentligen detta ’vi’ som på bekvämt avstånd kan sitta och analysera den verklighet som för hundratusentals människor innebär död och förstörelse?”, undrar Gudrun Schyman i svar på Max Anderssons debattartikel (20 februari).

”Vilka är egentligen detta ’vi’ som på bekvämt avstånd kan sitta och analysera den verklighet som för hundratusentals människor innebär död och förstörelse?”, undrar Gudrun Schyman i svar på Max Anderssons debattartikel (20 februari).

Bild: Libkos/AP/TT

Dagens ETC

Tror han verkligen att Ukraina kan ”vinna” kriget? Att det skulle gå att bomba bort Putin? Och har han missat den kraftiga opinionen för fredsförhandlingar i exempelvis Tyskland? Gudrun Schyman svarar Max Andersson.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Max Andersson tycker i Dagens ETC (20/2) att jag slarvar med fakta när jag citerar vad en del av deltagarna på FN:s generalförsamlings möte i september 2022 förde fram beträffande Rysslands invasionskrig i Ukraina. Han har läst protokollen och ser att alla inte går på samma linje som jag, det vill säga alla säger inte uttryckligen att de vill se en vapenvila. 

Max Andersson vill göra en poäng av att flera länder visserligen uttalade sig för mer diplomati och efterlyste förhandlingsinitiativ men de krävde inte uttryckligen vapenvila. Vilket enligt honom skulle gynna angriparen (Ryssland).

Sedan den artikeln skrevs har det kommit fler uttalanden med krav på vapenvila och fredsförhandlingar. Bland annat har snart 600 000 människor skrivit under en appell i Tyskland, där man säger att Ukraina kanske kan vinna enskilda strider, med militärt stöd av västvärlden, men:

”Man kan inte vinna ett krig mot världens största kärnvapenmakt. Det är också vad USA:s högsta militär, general Milley, säger. Han talar om ett dödläge där ingen sida kan vinna militärt och kriget bara kan avslutas vid förhandlingsbordet. Varför då inte nu? Omedelbart!” 

Resolutionen säger också:

”Förhandling innebär inte kapitulation. Förhandlingar innebär att man måste göra kompromisser, på båda sidor. I syfte att förhindra ytterligare hundratusentals döda och värre. Vi tycker det också, hälften av den tyska befolkningen tycker det också. Det är dags att lyssna på oss! Vi uppmanar förbundskanslern att stoppa upptrappningen av vapenleveranserna. Nu! Han bör leda en stark allians för vapenvila och fredsförhandlingar på både tysk och europeisk nivå. Nu! För varje förlorad dag kostar upp till 1 000 fler liv – och för oss närmare ett tredje världskrig.”

Undertecknarna är Alice Schwarzer och Sahra Wagenknecht. Mig veterligen tillhör Sahra Wagenknecht Die Linke, alltså vänstern. Därför blir jag lite konfunderad när Max Andersson skriver att ”vi inom vänstern behöver fortsätta stödja Ukraina mot den ryska imperialismen” och fortsätter ”vi här i Väst behöver stödja Ukraina så att de kan fortsätta vinna kriget”.

Vilka är egentligen detta ”vi” som på bekvämt avstånd kan sitta och analysera den verklighet som för hundratusentals människor innebär död och förstörelse i en omfattning som vi inte ens kan föreställa oss? 

Menar Max Andersson på fullt allvar att Ukraina kan ­”vinna” kriget ­militärt? Att det skulle gå att bomba bort Putin? Det är han nog ganska ensam om i så fall. 

Jag läser en intervju med ”krigsexperten” Oscar Jonsson i Dagens Nyheter den 17 februari. Han talar verkligen inte om behovet av förhandlingar utan konstaterar att Ukraina visserligen tagit tillbaka delar av de ockuperade områdena men ”nu är kriget industriellt och handlar om uthållighet, vem som långsiktigt kan producera materiel och soldater”. Och: ”Jag är imponerad av Ukraina men är inte säker på att de kommer att vinna.” Han avslutar med att måla följande lägesbild: 

”Från Ukrainas sida finns ingen möjlighet att kompromissa i ett eld upphör-avtal. Från rysk sida måste Putin kunna svara upp mot folkets frågor om kriget var värt alla skadade och döda. Så just nu ser jag inget slut.”

Ett krasst konstaterande från en ”expert” som tydligt ­sammanfattar den förhärskande militaristiska syn som nu tydligen också finns inom svenska vänstern.

Militarismen är ett spel om makten, där liklukten hålls på behörigt avstånd. 

När så småningom parterna, tillräckligt förödmjukade, intar sina platser vid förhandlingsbordet är det dags att summera listorna på döda och lemlästade och våldtagna och starta återuppbyggnaden och rättsprocesserna mot de utskiljningslösa krigsförbrytelser som Ryssland har utfört. Offren på militarismens altare kommer att räknas i både döda och levande. Krigstrauman lever kvar i generationer och krigsideologin upphöjs till glorifierade hjältedåd som ska hedras med flaggor och fanfarer.

Alternativet? 

Alternativet är förhandlingar nu om en global säkerhetsordning utan kärnvapen. Alla måste avkrävas initiativ i den riktningen. 

Relaterade artiklar

Ämnen i artikeln