Militär upprustning skadar fredsarbete

Kalla kriget varade under mer än 40 år. Det startade efter andra världskriget och slutade 1991 efter Sovjetunionens kollaps. Väst stod mot Öst, USA mot Sovjetunionen. Det rådde en så kallad ”terrorbalans”. De bägge sidorna rustade ikapp. Det var rena turen att denna kapprustning inte ledde till ett tredje världskrig. Det var mycket nära vid flera tillfällen.

Nu har det gått nästan 30 år sedan kalla krigets slut och nya ledare har tillträtt över hela världen. Uppdelningen i två block är inte längre lika tydlig. Men många borgerliga svenska opinionsbildare lever kvar i kalla krigets tankevärld. De delar fortfarande upp världen i två block. De utpekar ryssarna som ”the bad guys” och väst med USA, Nato och EU i spetsen som ”the good guys”.

För en tid sedan läste jag en helsidesartikel i Dagens Nyheter av den moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark. Hans resonemang är typiskt för dagens rustningsivrare. Rubriken på Hökmarks artikel löd: ”En avgrund av risker hotar – försvaret måste få akutstöd”. Försvaret måste få ett omedelbart tillskott på 40 miljarder, anser han. Det är oklart hur han har kommit fram till detta belopp. Hökmark erkänner att det inte går att mäta sannolikheter för krig eller militära operationer. Ändå skräms han med hotet från Ryssland och ger oss intrycket att den ryska krigsmakten står i full beredskap att anfalla oss vilket ögonblick som helst.

Hökmark är, som andra rustningsivrare, en varm anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato. Han menar att Sverige bör medverka till att stärka Nato genom att som medlem se till att Nato får ”ett starkare europeiskt ben”. Han propagerar för ett stärkt samarbete mellan Nato och EU för att ”förbättra säkerheten” i Europa, speciellt i Östersjöområdet. Han vill alltså skrota alliansfriheten som oavbrutet främjat den mångåriga svenska freden.

Hökmark kritiserar annekteringen av Krim, striderna i östra Ukraina och Putins syn på den rysktalande befolkningen i de baltiska staterna, som Putin ibland betraktar som ryssar. I dessa fall är kritiken mot Ryssland berättigad. Men det finns ingen logik i att koppla den till det påstådda hotet mot Sverige.

Hökmark hävdar att Putin under två decennier byggt upp ”en överlägsen militär förmåga i Europa”. Överlägsen i förhållande till vad?

Rysslands andel av världens militärutgifter är 3,8 procent, jämfört med USA:s 35 procent. Om vi håller oss till Europa är Frankrikes andel 3,3 procent, Storbritanniens 2,7 procent och Tysklands 2,5 procent. Det handlar verkligen inte om någon överlägsen rysk militär förmåga. Det kan nämnas att Kinas andel är 13 procent och Saudiarabiens 4,0 procent. Allt enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri. I själva verket minskade Rysslands militärutgifter med 20 procent mellan 2016 och 2017, meddelar Sipri. Minskningen hade främst ekonomiska orsaker. Oljeprisets fall gjorde att Ryssland inte kunde fullfölja de satsningar som planerats.
Sipri påpekar att världens militärutgifter nu är de största sedan kalla kriget. Sipris ordförande, Jan Eliasson, är oroad. De höga militärutgifterna ”undergräver försöken att nå fredliga lösningar på konflikter i världen”, säger han.

Nu vill således Hökmark och andra öka de svenska militärutgifterna och därmed bidra till den globala upprustningen. Sverige borde i stället föregå med gott exempel och satsa på aktivt fredsarbete.