Debatt: Milano visar vägen – för att möta klimathot och ny smittsspridning

La Scala, de stora modehusen och fotbollsgiganterna Milan och Inter. Det är vad många ser framför sig när de tänker på Milano, Italiens ekonomiska hjärta mitt på Poslätten.

Men sedan några månader till­baka har Milano och dess omgivningar i Lombardiet också blivit symbol för corona-utbrottet i Europa. Beskrivningarna från sjukhusen i Norditalien har varit gräsliga.

Men under den tid som italienarna levt i karantän har det också hänt intressanta saker i Milano. Alldeles nyligen har man beslutat att den i normala fall så biltäta staden ska byggas om. När Milano nu närmar sig en återgång till någon sorts vardag ska 35 kilometer av dess gatunät byggas om för att ge mer plats åt cyklister och gångtrafikanter, och mindre plats för bilar. Det ska bli bredare trottoarer, mer cykelbanor, lägre hastighetsgränser och bilfria zoner.

I Milano motiveras förändringen med att man vill undvika trängsel (och risk för smittspridning) i kollektivtrafiken när staden återöppnas. Fler personer som kör egen bil i den redan hårt trafikerade staden är en fysisk omöjlighet och därför måste fler kunna transportera sig på cykel eller till fots.

Men beslutsfattarna pekar också på att luftkvaliteten i Milano är bland de sämsta i Italien, ja i hela Europa. Lite i det fördolda så orsakar luftföroreningarna från bilarna i våra större städer att mängder av människor dör i förtid. I Europa dör uppskattningsvis mellan en halv miljon och 800 000 personer i förtid per år på grund av lokala luftföroreningar. I Sverige är det runt 7 000 personer om året som dör i förtid på grund av föroreningarna i städerna, utsläpp som främst kommer från trafiken.

Det handlar om kvävedioxiderna och de små partiklarna i avgaserna som letar sig in genom våra luftvägar, irriterar lungor och slemhinnor och försämrar vår motståndskraft mot infektioner.

Milano är tillsammans med ett antal andra storstadsområden som Madrid, New York och Paris de områden i världen där dödligheten varit högst i covid-19. Att det handlar om globala centrum där många människor bor på liten yta är en bidragande orsak. Men en anledning som blivit allt mer uppenbar är också att den lokala luftkvaliteten spelar roll för hur många som utvecklar svåra former av covid-19.

En studie från Harvards universitet visar att personer som bott länge i områden med höga nivåer av luftföroreningar hade 15 procents större risk att dö i covid-19 jämfört med personer som inte gör det.

Vad ska vi dra för slutsats av detta? Jo, att vi måste minska biltrafiken i våra större städer drastiskt. Argumenten för detta har varit kända länge: Utsläppen av växthusgaser måste minska, färre bilar ger säkrare och mer levande stadskärnor och i staden finns dessutom oftast ett alternativ till bilen.

Men coronakrisen har förstärkt ytterligare ett argument – folkhälsan. För bilarnas utsläpp är inte bara ett hot på sikt. Det som kommer ut ur bilarnas avgasrör dödar också människor här och nu.

Vårens ödsliga gator i Milano har visat hur mycket plats det finns att använda när våra rullande plåtburkar står stilla. Nu tar Milano chansen att använda gatuutrymmet smartare – och förhoppningsvis är invånarnas lungor också friskare nästa gång en pandemi drar in över världen.

Milano är ett föredöme i sin handlingskraft. I London planeras en liknande satsning. Stockholm, Göteborg, Malmö och resten av Sveriges större städer borde göra samma sak. Nu. Att vi tillät massbilism inne i städernas kärnor är något vi kommer att skratta åt om 20 år.

Corona-epidemin har i all sin eländighet visat oss att politisk handling är möjlig, och att ett samhälle som bestämmer sig kan åstadkomma massor på kort tid. Att bygga om våra städer är ett relativt litet steg i jämförelse med de förändringar som genomförts denna coronavår. Men betydelsen av en sådan förändring av staden är stor. För vår hälsa. För att skapa en vänligare stad. För att visa att man kan utmana massbilismen. Och framförallt – för att minska utsläppen av växthusgaser.