ETC Umeå
Debatt: #Metoo handlade om mig också
ETC Umeå
Jag svor åt hur många det var som höjde sina händer och sa att de också känt av sexuella trakasserier. Jag blev förbannad över att så många blivit utsatta och tänkte att jag haft tur som inte blivit utsatt för något, tills jag insåg att jag normaliserat det.Det är skribenten och inte ETC Umeå som står för åsikten.
Jag tänkte att det var så det skulle vara. Så jag blev förvånad när jag först i tjugoårsåldern upplevde att mitt ”nej, jag vill inte mer” faktiskt respekterades och jag slapp tjatet om sex. Eller alla gånger på krogen när det landat händer på rumpan. Händer som inte var välkomna och som gjort mig så arg att jag velat vända mig om med en knuten näve, men det har jag har aldrig gjort.
Jag har tagit det i tystnad. Jag har accepterat normaliseringen av att män får ta för sig av andras kroppar och jag har varit en del av det. Men inte längre. Tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, sa de då. Det gäller fortfarande. Men idag kan våra röster vara en hashtagg.
Idag kan våra röster vara ett sätt att hjälpa varandra att ta plats och vägra vara offer. Vi vet allihop att det finns så många fler som inte berättar. Det är historier om män som inte accepterat ett nej. Män som slagits, hotat, kränkt och satt skräck i kvinnor och icke-män. Män som har tagit sig rätten till andras kroppar för sin egen skull. Männen som kan välja att inte se sitt eget privilegium och sin egen plats i könsmaktsordningen. För så länge de blundar och har varandras ryggar kan tystnaden fortsätta.
Men det börjar ske en förändring. Männen börjar se sitt ansvar i det här. En ny tagg har börjat spridas, #itwasme. Där män ser sin del i problemet och säger att ”Ja, jag har bidragit, jag har objektifierat. Jag har klivit över gränser och inte visat respekt”. Där sker förändringen. När männen ser sitt privilegium och hur de är en del av problemet. När män börjar prata med varandra och visa sina brister och svagheter kan mansnormen få spricka.
Systerskapet är starkt och har funnits länge, och vi har behövt det för att stå emot en stark mansnorm. Men nu behöver vi er, män som är beredda att förändra och ifrågasätta mansnormen tillsammans med oss. Män som är beredda att lyfta fram kvinnor och icke-män, istället för att fortsätta att ge plats åt män igen och igen. Så att vi en gång för alla kan sluta normalisera övergrepp som en del av vardagen.
