Debatt: Medlemskap i Nato är inte vägen framåt

Det värsta hotet mot vår säkerhet är att ett nytt stormaktskrig utbryter i Europa som leder till ett ryskt angrepp på Sverige. Men ett isolerat, oprovocerat ryskt angrepp mot vårt land är inte sannolikt av följande skäl:

1. Sverige utgör inte ett strategiskt mål för Ryssland, vårt territorium är inte ryskt irredenta, vilket betyder att Ryssland inte har några historiska territoriella anspråk på Sverige.

2. Ett ryskt angrepp på Sverige, en stat som är och har varit alliansfri i 200 år, skulle kullkasta den säkerhetspolitiska ordningen i Europa och leda till kraftiga motreaktioner, inte minst från EU:s och Natos sida.

3. Nackdelarna med ett militärt angrepp på Sverige överväger många gånger om fördelarna för Ryssland. Ryssland skulle bli ännu mer ekonomiskt och politiskt isolerat. Det går inte heller att urskilja något som helst stöd eller intresse i Ryssland för sådana anfallsplaner.

4. Ryssland är inte Sovjetunionen. Det är märkligt att den icke-kommunistiska marknadsekonomiska Ryska Federationen, ledd av president Vladimir Putin, verkar skrämma Sverige mer än den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen, ledd av Josef Stalin och hans efterträdare, som erövrat halva Europa.

Ett ryskt angrepp på Finland är i dagens läge högst osannolikt. Ryska angrepp på de baltiska staterna och Polen är osannolika bland annat eftersom de skyddas av Nato-medlemskap med Nato-förband stationerade på sina territorier. Att Ryssland avsiktligt utan att vara allvarligt hotat skulle anfalla västeuropeiska stater saknar verklighetsförankring. Det vore självmordspolitik av den ryska ledningen och ansatsen har inget stöd i den ryska befolkningen.

Man kan notera att ordföranden i Natos Military Committee, generalen Petr Pavel, i en intervju med Tass i november konstaterade, att Nato inte har sett några ryska kränkningar av de baltiska staternas territorier. Argumentet att de ryska militära konflikterna med Georgien 2008 och med Ukraina 2014 utgör bevis för en rysk aggressiv politik, som även kan komma att riktas mot Väst-

europa, håller inte. Dessa konflikter har sitt ursprung i de etniska och andra konflikter som var inbyggda i den sovjetiska statsstrukturen och som kom upp till ytan när Sovjetunionen sönderföll. De utgör inga prejudikat för Rysslands beteende mot västeuropeiska stater, vilket ofta hävdas i den svenska försvarsdebatten.

En stor förändring som tilldragit sig omvärldens, och inte minst Rysslands, uppmärksamhet är de successiva anpassningar som har skett i den svenska säkerhetspolitiken sedan början av 90-talet. De innebär att vi frångår 200 år av alliansfri politik: Det gäller 1812 års politik – Karl XIV Johans doktrin – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna. Det gäller vår politik från slutet av 1800-talet till 1991 inriktad på alliansfrihet syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde, en hållning som vi tillämpade under de bägge världskrigen. Det gäller politiken sedan 1991 som sades innebära militär alliansfrihet men som steg för steg knutit oss närmare till Nato och USA.

Genom dessa förändringar i försvars- och säkerhetspolitiken har Sverige hamnat i ett utsatt läge samtidigt som omvärlden, inklusive Ryssland, kan komma att dra slutsatsen, att Sverige i händelse av en militär konflikt i Nord-

europa kommer att ställa sig på USA:s sida och tillåta amerikansk militär verksamhet från svenskt territorium.

Så för Sverige är den verkliga frågan vad vi kan göra för att minska riskerna för en stormaktskonflikt i Europa, som kan drabba oss. Det är en hel del: Vi bör givetvis fortsätta uppbyggnaden av ett allsidigt svenskt totalförsvar, inriktat just på ett uthålligt försvar och inte på deltagande i USA:s och Natos militära operationer utanför svenskt territorium. Tillsammans med Finland bör vi söka hålla vårt stora gemensamma territorium fritt från utländsk militär närvaro som en avspänningszon mellan stormakterna. I den finska strategiska doktrinen ingår stadgandet att Finland inte tillåter ”att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”. Sverige borde göra ett motsvarande åtagande. Samarbetet med de andra nordiska staterna bör fortsatt stärkas. I Norge pågår en livlig säkerhetspolitisk debatt huruvida Norge inte har blivit alltför beroende av amerikanska stormaktsintressen och istället borde söka mer samarbete med de andra nordiska staterna.

Det enda verkliga hotet mot Sveriges säkerhet är en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Hur mycket vi än rustar upp kan vi inte skydda oss mot att bli indragna i en sådan konflikt. Medlemskap i Nato eller en militär allians med USA hjälper inte heller, eftersom vi då bara blir part i målet. Vad vi måste göra är att inrikta all vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed också risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det kräver en reviderad svensk säkerhetspolitik, som tar till vara erfarenheterna från världskrigen och det kalla kriget och som baseras på sakliga intresseanalyser.

Goda värderingar i all ära, men de räcker inte som grund för ett lands säkerhetspolitik. Värderingarna skiljer sig i olika kulturer och olika länder har olika historiska erfarenheter, vilket materialiserar sig i olika sakintressen. Förstår man inte detta blir politiken orealistisk.

Till detta kommer att det för en mindre nation har ett stort värde att bedriva en trovärdig och förutsebar säkerhetspolitik. Finland, Schweiz och Österrike är goda exempel på det, Sverige mindre så. Dagens osäkerhet hos såväl den svenska befolkningen, som hos våra grannländer och hos stormakterna om vilken politik Sverige verkligen kommer att bedriva, om vi hamnar i en kritisk säkerhetssituation, är skadlig för oss.

Sverige bör inte agera så att vi inger Ryssland anledning att befara att vi avser gå med i Nato och därmed förbereda ett krig mot detta land. Vi bör följaktligen inte heller inge USA förväntningar om detta.