Debatt: Medeltidsmuseet – en beslutsprocess ovärdig riksdagen

På den plats på Helgeandsholmen i Stockholms ström där Medeltidsmuseet nu ligger (stängt sedan den 6 november, Gustav Adolf-dagen) led en svensk bondehär ett nederlag mot unionskungen Kristian I år 1463. Möjligen finns kvarlevor av de som stupade här bland de många skelett som grävdes fram på den före detta Helgeandskyrkogården kring år 1980. 

Kyrkogårdsmur och gravar visas dramatiskt på museet. Under slutet av 1400-talet rasade sedan en strid som så småningom ledde till att Sverige stod fritt. På samma plats finns också del av den försvarsmur som Gustav Vasa lät uppföra cirka år 1530, efter att för 500 år sedan ha ridit in i den befriade staden genom Söderport. Sedan dess har ingen främmande makt intagit staden.

Detta är alltså Medeltidsmuseet. Utomordentligt skickligt infogas de fasta fornlämningarna i rekonstruktioner av gatumiljöer och medeltida hus byggda i medeltida tegel. 

Men nu är museet stängt och ska rivas – ”flytt” kallas det. De fasta fornlämningarna blir kvar – Gustav Vasas försvarsmur, kyrkogårdsmuren och en del av den hemliga gången från Slottet Tre kronor till hovstallet på Helgeandsholmen – men resten rivs. Delar av utställningen ska samsas med en utställning om Gamla Stan på en 60 procent mindre yta i Börshuset vid Stortorget – när Nobelmuseet någon gång i framtiden flyttar ut. 

Således en kulturarvsförstörelse av stora mått. 

25 000 har skrivit på protestlistor och antalet växer. 108 personer varav 20 professorer och forskare i historia och arkeologi har skrivit under historieprofessorn Dick Harrisons upprop mot detta historielösa tilltag. 

Hur kan detta få ske?

Varför har protesterna kommit i gång så sent – fem i tolv? 

Varför reagerade opinionen inte redan 2012 då det första registrerade beslutet togs av riksdagsförvaltningen att lägga ned Medeltidsmuseet? 

Då gav den dåvarande riksdagsdirektören direktiv om en Strategisk Lokalplan för Sveriges riksdag. Där angavs sex prioriterade uppgifter som godsmottagning, restaurang och säkerhetszoner. Bland mindre prioriterade frågor nämns på en rad ”övertagande av Medeltidsmuseets lokaler”. 

Om riksdagsstyrelsen tidigare på något sätt tagit ställning till Medeltidsmuseets vara eller inte vara framgår inte. Riksdagsstyrelsen tar inte upp frågan igen förrän två år senare. Om inte förr så bör riksdagsstyrelsen 2014 ha begripit att Strategisk lokalplan skulle innebära ett ”övertagande av Medeltidsmuseets lokaler”.

Men det dröjer ända till hösten 2019 innan Stockholms stads politiska ledning informeras. Den går heller inte ut och berättar vad som är på färde. Det är först i en artikel i Dagens Nyheter 16 dec 2021 som kulturborgarrådet Jonas Naddebo meddelar att det blir en ”flytt”. Saken är redan beslutad. Nedläggningsbeslutet presenteras som ”den största museisatsningen i Stockholm på decennier”.

Olikt alla andra stora kommunala frågor behandlar varken kommunstyrelse eller fullmäktige frågan. Den vanligtvis helt maktlösa Kulturnämnden får hantera avveckling och ”flytt” och får 75 miljoner kronor som plåster på såren. Detta expedieras 22 februari 2022. Klappat och klart!

Medeltidsmuseet hyr sina lokaler av riksdagen. Så det är bara för riksdagsförvaltningen att säga upp hyresavtalet. Är det därför stockholmspolitikerna ger upp? Men en viss del ligger under Norrbro – och Norrbro ägs av Stockholms stad. Varje lösning av utrymmena under Riksplan kräver Stockholms stads medverkan. Är respekten för riksdagen så stor att stockholmspolitikerna inte törs använda detta i en förhandling?

Frågan är ju om riksdagsstyrelsen begriper vad som pågår. I riksdagsstyrelsen företräds partierna av sina gruppledare. Ordförande är alltid riksdagens talman. Detta är folk som har annat att göra än att granska lokalfrågor.

Från början tog man allvarligt på lokalfrågorna och tillsatte en särskild beredningsgrupp som skulle följa lokalprojektet på nära håll. Men den beredningsgruppen är sedan många år avskaffad. Nu tas lokalfrågorna upp i riksdagsstyrelsen med mycket långa mellanrum. Protokollen är ytterst knapphändiga. Om dokument, som utgör underlag för beslut, presenterats så redovisas de i alla fall inte i protokollen. Vad besluten innebär framgår alltså inte mer än att styrelsen – alltid enhälligt – godkänner vad som föredragits.

För att vara ett offentligt organ är riksdagsstyrelsen och riksdagsförvaltningen osedvanligt anonyma och svåra att få insyn i. Frågan är om riksdagsförvaltningen ens är en myndighet – den upptas inte på riksdagens hemsida som en av riksdagens myndigheter.

På direkt förfrågan upplyser Riksrevisionen att man inte har granskat riksdagsstyrelsens och riksdagsförvaltningens lokalprojekt. Det är anmärkningsvärt eftersom lokalprojektet är mycket stort och förmodligen mycket kostsamt – inga kostnadsberäkningar redovisas dock. Riksdagens lokaler omfattar ju hela Helgeandsholmen minus Strömparterren, stora delar av sex kvarter i Gamla Stan samt fastigheter vid Kungsträdgården, Slussen och på några andra håll i innerstaden. 

I dagsläget sammanlagt 141 000 kvadratmeter (14 Hötorgsskrapor). Projektet har hållit på i ett decennium och ska hålla på i minst ett decennium till. Tidplanerna har förskjutits mycket kraftigt. Den strategiska lokalplanen skulle enligt uppgifter ha varit genomförd i år! I själva verket har projektet bara lyckats färdigställa etapp ett, det så kallade Ledamotshuset.

Varför granskar Riksrevisionen inte detta? Lever man i villfarelsen att riksdagsstyrelsen ska kontrollera verksamheten? Eller är det av vördnad för riksdagen? Lokalanspråk, lokalutnyttjande, kostnader, effekter på stadsmiljön i Gamla Stan (svarta föra detta butiksfönster, dött gatuliv, skador på kulturmiljöer)?

Självklart är riksdagsförvaltningen och riksdagsstyrelsen mycket medvetna om det stora folkliga intresset för platsen. När bygget av ett garage för riksdagsmännen tog fart 1978-1979 och utgrävningarna visade att under Riksplan fanns en värld av Stockholmshistoria, ända tillbaka till tidig medeltid, fullkomligt exploderade ett folkligt uppror mot planerna. Detta ville man inte skulle hända igen. Därför dolde man planerna in i det sista och hoppades ta opinionen med överraskning, ställa den inför ett ”fait accompli” och vilseleda den med löfte om ”museisatsning”.

Nu måste riksdagsstyrelsen göra ett omtag för att i hjälpligaste mån reparera det demokratiska underskott som den skapat. Utlys det samråd som borde ha ägt rum för flera år sedan! Och göm er inte bakom diffusa lokalanspråk och ospecificerade säkerhetskrav. Pröva seriöst alternativ med Medeltidsmuseet kvar. Vi är säkra på att det går.