Debatt: Med förnuft och ny teknik 
kan Sverige nå ett hållbart elsystem

Faktum är att det finns några fundamentala grundbultar som vi borde kunna enas om.

• Sveriges långsiktiga klimatmål är att nettoutsläppen ska vara noll senast år 2045.

• Vi behöver ha mer elenergi och det beror på att ökad elförbrukning har en hög korrelation till ökad välfärd och miljömässiga framsteg, detta gäller globalt och även i Sverige.

• Elsystemet ska byggas på försörjningstrygghet, konkurrenskraft och hållbarhet.

Försörjningstrygghet och hållbarhet handlar om att få klimatvänliga lösningar som kan leverera elen när den behövs. Stora förhoppningar finns på förnyelsebara elsystem, inte minst vind och sol. Utvecklingen för dessa är mycket positiv och glädjande är att teknikutvecklingen gått starkt framåt med sänkta produktionskostnader. Men frågan är om förnyelsebara energislag ensamma kan lösa uppgiften. På ritbordet verkar allt fungera, men i verkligheten måste man flagga för stor osäkerhet. Det pratas om teknik som ännu inte är utvecklad och än mindre kommersiell, allt ifrån batterilagring, sammankoppling av elbilar och smarta nät som ska stabilisera elsystemet och så vidare. Därför måste de förnyelsebara energikällorna vila på en hållbar baskraft. Vi pratar om att nå ett optimalt elsystem, det vill säga att olika produktionsslag ska tillföras i den mängd som ger ett hållbart elsystem som kan klara av alla de tjänster som krävs under årets alla sekunder.

Idag börjar vi närma oss den nivå på vindkraft som är optimal, dels systemtekniskt dels ekonomiskt då för mycket vindel ger alltför instabila priser som äventyrar hela marknadsprissättningen på elmarknaden samt skapar svåra balansutmaningar för befintlig baskraft.  Utmaningen för elproduktion är inte att producera elenergi i form av TWh (energi). Utmaningen är istället att nå effektstabilitet med fungerande systemtjänster.

Svenska kraftnät har i sin rapport, Långsiktscenarier för elsystemets utveckling fram till 2040, studerat detta närmare. Går man djupare in i analysen så visar den en ökad risk för effektbrist med 100 procent förnyelsebara energislag på elområdet.

På senare tid har vi fått ett uppvaknande av dessa utmaningar, inte minst nu under sommaren då Svenska kraftnät bad Vattenfall om att starta Ringhals 1 tidigare än planerat efter revisionsarbetet för att stötta elsystemet i södra Sverige. Av den anledningen måste vi ställa frågan. Kommer detta behov att upphöra bara för att vi går in i ett nytt år? Självklart inte och det är en av många anledningar till att beslutet att stänga Ringhals 1 efter sista december i år måste omprövas.

Nuvarande kärnkraftsflotta behövs för att vi ska nå en optimal energilösning på elsidan. Det mest fördelaktiga, ekonomiska och tekniska, är att livstidssäkra befintlig kärnkraft så att vi förlänger drifttiden kanske fram till 2050-talet. Men till slut har denna kärnkraftflotta sitt slut och vi måste redan nu ställa oss frågan vad som ska ersätta denna? Inte minst då osäkerheten är mycket stor då ingen med säkerhet kan säga att ett helt förnyelsebart elkraftsystem kommer att fungera.  Att få igång kärnkraftsprojekt liknande dem som vi hade under 70- och 80-talet börjar bli all mer avlägset. Idag är det inte förbjudet att bygga nytt på befintliga kärnkraftsorter men ingen vill gå in i sådana stora riskprojekt, med all förståelse.

Men det finns andra intressanta tekniker som kan utvecklas om staten och näringslivet är villiga att lägga utveckling och forskningsmedel på detta, vilket skulle vara väl investerade pengar. Till detta måste denna utveckling förberedas av ändring i kärntekniklagen och SSM:s arbete med tillståndsprövning. Idag hoppas flera företag på att kunna erbjuda leverans av små serieproducerade reaktorer med en elektrisk effekt mellan 2 och 200 MW för olika typer av marknader. Genom automatiserad produktion i fabrik beräknas tiden för att bygga och ta en reaktor i drift kunna minska från dagens genomsnitt på̊ sju år ner till två år. Därmed kan man uppnå konkurrenskraftiga kostnader för elproduktion, väsentligt minska investeringsrisker och på ett tidigt stadium åtgärda kvalitetsproblem i leverantörskedjan. Dessa reaktorer skulle kunna installeras i de delar av Sverige där det i dag råder sådan brist på lokal elproduktion att kommuner tvingas tacka nej till ytterligare etableringar av elintensiv industri.

I små blykylda reaktorer skulle även restaktinider kunna återvinnas, och därmed minska volymen för slutförvaret till en sjättedel, och tiden för slutförvarets funktion från 100 000 år till mindre än 1 000 år.